Nattståndet och gammaldags

1 09 2007

Detta är en blog, och vem som helst kan besvara mina synpunkter, kraftigt opponera mot dem och agumentara för sina egna, gentemot mina, disparata åsikter, och dessa är precis lika relevanta som mina, och ges plats här – så jag räds inte att uttrycka mina allra som obekvämaste åsikter om det jag hör på festivalen: det är bara att säga emot!

Efter detta stämmande i bäcken; till saken:

Sparkling Boxeventet på Norrköpings konstmuseum på fredagen såg ut att kunna vara en happeningartad ljudfest med många typer av kreativa inslag, ljudande och visuella, rumsliga och filosofiska.

Utstyrseln var imponerande när vi steg in, med många på scenen, fullt av elektronik, mixerbord, datorer, videoprojektioner osv – men när det ljudande och projicerade kom igång – efter inledande småputtrigt ballonggnidande – förföll hela evenemanget till gammal skåpmat från cirka 1963, 1964, med så mycket oväsen som möjligt utvunnet ur de instrument och ljudande apparater man hade tillgång till, utan att instrumentens verkliga resurser någonsin utnyttjades, ens i oväsenshänseende. Det är inget fel på oväsen. Jag har ägnat decennier åt oväsen – men även oväsen kräver sin man/kvinna; kräver talang och någon form av struktur. På Sparkling Box lastades bara skräpet på, det ena lidandets ljud efter det andra, utan någon skönjbar struktur eller uppenbar plan, utan utveckling: bara en förnedrande serie nattståndna avantgardismer, och inget är så gammalt och reaktionärt och ödsligt tomt, som gamla nyheter: tomma gester utan kontemporärt innehåll.

Sådant här tjafs hade sin relevans 1963, när det fanns något att bryta mot, att göra avsteg från. Nu blir det bara genant. Och slående var att ingen av artisterna verkade ha roligt. De såg alla allvarliga och sammanbitna ut.

Jag säger inte att det är omöjligt att göra sådant här idag, men då krävs större finess, mer talang och lite uppfinningsrikedom, lite nyfikenhet, för tusan! Nej, detta gjorde mig bara trött. De som vill framhärda i denna form, bör ta sig en god lyssning på t.ex. John Cages stycken för små amplifierade ljud, eller på Iancu Dumitrescus ljudexperiment i Paris och Bukarest. Dumitrescu och Cage är det lätt att hitta fonogram av. Glöm nu det här och blicka framåt!

PS. ETT inslag var BRA: idén med videoprojektionerna i svartvitt av det som också skedde i köttet så att säga, med en levande musiker i rummet spelande med en ofokuserad, tidsförskjuten bild av sig själv eller någon annan. Det gav en suggestiv känsla av ett spel med tid och rum; ställde frågor om verklighetens sanna natur, om vad som är här, om vad som är nu. DS.





Minifestival på Crescendo

1 09 2007

Kl. 20.30 idag, fredag, började en minifestival i festivalen – en subfestival! – på ärevördiga Crescendo. Den innehöll tre sektioner, varav jag närvarade vid två. Den sista programpunkten, med bl.a. Sten Sandell, började först efter 23, och jag har morgondagens iakttagande att tänka på också, så här sitter i min skrivarlya på hotellet istället för på Crescendo – förlåt, Sten!

Vi hade alla – eller de flesta – kommit strömmande genom gatorna från Flygeln, där vi upplevt en spännande koreografi – och allt fler trängde sig in i Crescendos varma inre. Det blev åter fullkomligt packat, så de Nordiska musikdagarna i Norrköping är verkligen framgångsrika.

Första programinslaget ikväll var flöjtisten Kerstin Frödin, i en sättning för blockflöjt och elektronik. Hon spelade tre verk; det första av Thorstein Hauksson: Fléttur för blockflöjt och elektronik.

Som ensliga lomrop utvecklade sig en villande melodi, i siktande, glidande elektroniska insvävningar. Stunden gav en vacker siktning/brytning mellan blockflöjten och elektronmusiken. Den elektroniska rösten var fylld av mikroskopiska klockor, svirrande i tusental, som små oregelbundenheter på tidstopografin: små avvikelser; minnesavtryck i livsmönstren: rödbrunt flöjtljud; silvergrå EAM. Efterhand steg EAM-klockorna fram i något större kroppar medan grundljuden i elektroniken svällde till vildvinande vindar genom ödsligt stjärnbeströdda nätter.

Kerstin Frödins inslag nr 2 var Madeleine Isakssons Les Sept Vallées för blockflöjter. Det finns en saga i bakgrunden om sju dalar som måste genomfaras, och för varje dal – tror jag, i alla fall – bytte Frödin blockflöjtssort och spelmetod. Det blev dock en tålamodsprövande lyssning, därför att jag kände att detta var någon slags katalogmusik. Det konstnärliga verkade inte vara det viktigaste, utan en katalogmässig förevisning av spelmetoder. Det finns säkert andra åsikter om detta, vilka jag gärna tar emot och ev. kommenterar här på bloggen. Slaska på med kommentarer, bara! Folke Rabe – en tungt vägande röst, får man väl säga – sa på festen på lördagen att han ansåg att Madeleine Isakssons verk var det bästa på hela festivalen, så jag kanske kommer att uppskatta Isakssons komposition mycket efter fler genomlyssningar.

Frödins sista passage var Camilla Söderbergs Born to Loneliness för blockflöjt och elektronik, och det var verkets första uppförande.
Anslaget var originellt och intresseväckande från första takten: en flämtande musique concreteinandning, dvs. en naturalistisk inandning i den elektroniska delen av musiken, replikerad av susande ljud i Frödins spel, varpå långa, utdragna andningsbrus fortsatte att utvecklas i elektroniken, svarande mot Frödins flöjtburna susanden, amplifierade genom mikrofon och förstärkning. Dessa susande, brusande incidenter tog hela lokalen i anspråk, i ett väldigt brusande, andlöst!

Långa pauser förstärkte effekten. Allt blev kropp och luftrör; allt rörde sig om att inhalera, exhalera – att skaffa sig det lugn som kan ernås genom enkla andningsmetoder vid meditation: Andas in det goda, andas ut det onda.

Det fladdrade ett norrsken i Camilla Söderbergs musik, och vinddrag som stormade in i långa kyldrag över nordliga fjäll, från Unna Allakas över Alesjaure. I plötsliga nedmojningar av fjälldalsro hördes klickningar ur tillvarons integrerade kretsar, och sedan… TYSTNAD!

Musiken existerade i en väldig rymd, i förnimmelser av viktlös flykt på gryningsljusets isande drag från öst.

En något förändrad kvalitet infann sig i stycket genom tätnande röstfragment, virrande läppljud – och svingande blockflöjtsporl som snart hamrade som leksakslokomotivspistonger i ett skuggspel över rummet. Ett accordeon steg fram i elektronikstämman, vari Frödins egna ljus foglöst integrerades.

Jag gladdes åt en lysande EAM-behandling av Camilla Söderberg, i snabba, studsande stormbyflygande sekvenser. Kerstin Frödin utgjorde en slags naturalistiskt trygghetsmitt i det flygande och oroligt obeständiga.
Mot slutet visslade tornseglare i kamikazekalligrafier runt klippor och klyftor i musiken, i ett melankoliskt sensommarslut.

Detta var i sanning högklassisk EAM; ett av de allra finaste styckena jag hört i mixed-formen med akustiska instrument.
Mats Lindström, som satt bredvid mig, var noga med att påpeka för mig att stycket tillkommit på EMS!

Ensemble Ma stod nu på programmet. Ma är ungerska, och betyder ”idag”. Det kunde min nye kompis Zoltán Gaál bekräfta, som satt framför mig med en musikjournalist från Ungern.
Den här ensemblen har gjort sig känd genom sina briljanta uppföranden av ny musik. Ensemblen tar ibland in gästartister, och gitarristen Mårten Falk var ikväll en sådan.

Ensemblen började dock med ett soloverk för cello; Sveinn Ludvik Bjönssons Egophony I för cello och inspelat ljud. Tonsättaren var på plats.
Chrichan Larson förde stråken, som lät cellon tala. Han började med att spela provocerande lowkey, i långa dallrande andetag/stråkdrag, extremt höstträdgårdsinåtvänt, i kittlande musikaliska skelögdheter genom stigande åldrar: musiken letande sig fram genom instrumentkroppens ådringar. En fjärils sista ryckningar på lusthusets stentrappa.

Så nära tystnaden som ljud kan komma! Tystnadens kropp klädd i ljud.

Därefter en lika skör men tätare EAM. Gradvis tätnade väven ytterligare, medan tempot och frenesin ökade. Larson talade nu i korta, gutturala stråkdrag, medan elektroniken hetsade fram mot en allt tätare, allt mer febril aktivitet, tills det blev väldigt och extatiskt.

Fini! Chrichan Larson är en hjälte!

Ma samlade sig nu i sin ensembleskepnad, och tog sig an Hugi Gudmundssons Equilibrium IV: Windbells för blockflöjt, basklarinett, gitarr, cello, piano och elektronik. Musiken rörde sig i pointillistisk progression genom partituret, i en lyrisk, närmast impressionistisk rörelse i ögonblicket, utsmyckad med korthuggna rop ur instrumentkropparna, som omgärdades av blåsljud av variande karaktärer.
Alltmer av en repetitiv rörelse blev skönjbar, bort mot gränstrakterna kring Feldman, men inte ända in i dennes torra matter-of-factterräng.
Ma undslapp sig ett stilla varslande i höstlöv, trankilt på ytan av en göl i oktober. Musikaliska gester hoppade som solkatter fram och åter mellan piano, cello, gitarr osv. Hypnotiskt skönt, förtrollande vackert; ett näckaspel som la sig på en oerhört suggestiv nivå och lockade till absolut acceptans – innan en attack av musisk exitation blåste bordet rent från brödsmulor och gammalt tankegods, och växlade upp meditationen på en högre nivå, som dock efterhand stillnade ner i en tråcklande ensemblemelankoli.

Sist var Mårten Falk ensam på Crescendoscenen med sin gitarr, i Sveinn Ludvik Björnssons stycke nr 2: Egophony II för gitarr och inspelat ljud.
Falk spelade mot en inspelning med sig själv. På inspelningen sjöng, nynnade och ropade Falk, i tillägg till gitarrtrakterandet. I och för sig en lustifik komposition, men den stora behållningen av kvällen så länge jag blev kvar där var Kerstin Frödins genomförande av Camilla Söderbergs Born to Loneliness, Crichan Larsons uppförande av Björnsons Egophony I, och hela Ensemble Mas genomspelning av Gudmundssons Equilibrium IV.

En fantastisk Crescendokväll! I pauserna var det mycket trevligt att röra sig i utrymmena, mingla, ta en öl och bara njuta av den elektrifierade festivalstämningen.





Myoner

31 08 2007

Hörlursscenen har jag inte besökt särskilt mycket, helt enkelt för att jag tyckt jag bort prioritera levande framförd musik på festivalen. Idag gick jag ändå dit vid 13-tiden, efter härliga närupplevelser i Ljudstugan.

Jag satte mig, tog på mig hörlurarna och lät unge Fredrik Wahlberg, som jag blev bekant med nere hos Stockhausen för några somrar sedan, fylla dem med auditeter. Det första stycket var hela 30 minuter långt, och förlåt mig; totalt ointressant. Det är ju lätt som en plätt, ja, Easy as Tony Curtis, att via datorn och andra pryttlar vräka ut ljudmattor under evig tid, om man så vill, men det gör ju inte musiken intressant på något vis. Även det monotona kräver sin man, och en ljudmatta kan man också göra intressant, genom mikrotonala fluktuationer, små förskjutningar och illusionistiska fasdrifter. Det trettiominutersstycke som spelades hade, vad jag kunde höra, zip kvalité. Jag avstår från att nämna upphovsmannen. Det är bara det att det finns hur mycket som helst av detta nonsens ute, så jag blir lite trött i luvan; lite stel i kabinen. Trams!

Nå, stycke nr. två i hörlurarna gottgjorde allt detta, så att det blev över. t.o.m. Det var Marie Samuelssons elektroakustiska stycke Myonsång, och här hördes hur viktigt det är med en kompositionell tanke även inom EAM. Maries stycke gav mig omedelbar inspiration och ett myller av inre bilder, känslor och stämningar. Det gjorde det inte sämre att Marie satt i stolen bredvid, på festivalvis.

Bågnande konvex- och konkavismer speglade det ljus som är ljud, i spänningsfält vari vi dallrade som supersträngar nere på tillvarons Plancklängder. En stillsamt virulent virtualitet, mellan ytor seglande!
Tiden kändes skiktad mellan fält, djupa respektive susande, i Samuelssons Myonsång, i gryende glasvärldar, såpbubblebräckliga, vakuumberoende, i hypotetiska utsträckningar mellan här och nu: en nästan omärklig domning genom någons periferi: bågljusa ballistiska banor genom jungfruliga -273 grader, vid nära 0 grader Kelvin: Händelsehorisonten i musiken en frusen gryning utan rörelser: bara dessa minnen av liv som mojnar i Marie Samuelssons ljudkonst.
Storartat!

Ta gärna tillfället akt till nya ljudupplevelser vid Hörlursscenen. Imorgon kan vi t.ex. kl. 13 och 16 höra Folke Rabes och Björner Torssons stycke Isnot; ett sällsport hörspel. Folke närvarar, och kanske berättar om verkets tillkomst.

Läs gärna om Isnot i min text som finns här:

http://home.swipnet.se/sonoloco23/rabe/isnot.html





Remix

31 08 2007

Den stora, traditionellt anlagda konserten på festivalens andra dag var ett framträdande i De Geersalen av den portugisiska ensemblen Remix, en gruppering som formerade sig år 2000 och som skaffat sig en bred nutida repertoar. Dirigerade av Rolf Gupta framförde de sex verk av fem tonsättare, portugisiska och nordiska. Konserten direktsändes i P2.

De är som alltid en känsla av lyx och inbäddat överdåd att komma in i den stiliga De Geersalen. En sådan omgivning ger en känsla av att man tar konsten på fullaste allvar på denna ort. Salen var hyggligt befolkad denna torsdagskväll, men ingalunda fullsatt.

Först ut var tonsättaren Miguel Azguime med ett stycke för soloviolin; Soit Seul Sûr de Son.
Jag har en särskilt faîblesse för stycken för soloinstrument. De är så nakna och utlämnade, och det finns inget annat att förlita sig och stödja sig på än själva kompositionen och själva instrumentet. Dessutom är det oerhört fascinerande att sekund för sekund, takt efter takt, följa den vindlande progressionen genom partiturets klädande i ljudkropp. Så upplevde jag det också detta fall, i denna hyllning till Luciano Berio och hans Sequenzas för olika soloinstrument, inklusive rösten.
Azguimes stycke gav röst åt en knarrig och raspig andlighet, ner genom violinens kropp, nödtorftigt tämjd av violinisten. Solosituationen fortgick i enkel självklarhet; ett överdådigt utlämnande i mikrofilandet genom luftrummet, som genomfors av en paroxysm av delikata luftkompressioner, som via trumhinnor och inneröron tände elektriska impulser, uppmålande en poetisk musikupplevelse i våra hjärnor, där konserten spelades upp i redigerad form någon millisekund efter att den verkligen utspelats i De Geerhallen.

Violinisten exekverade en violinistisk skiktröntgen som avslöjade varje bula på tillvarons ytspänning. Det var ett sannskyldigt iberiskt ytskickskrackelerande som avslöjade den poetiska kraft som driver våra hjärtans stånghammare!

Rolf Wallins The Age of Wire and String följde. Titeln är hämtad från Ben Marcus debutroman.
Ensemblen föll genast in i ett kraftigt vinglande och vindlande, från instrument till instrument, som i sats två dröjde sig kvar i en outtalad tanke djupt i pianot, där den liksom ruvade på tänkta tonaliteter: en förväntningens glödkindade meditation.

Wallins verk består av en räcka mycket korta miniatyrer, som serverades publiken som läckra kammarmusikaliska tilltugg.

Tredje stycket, det sista före paus, var stycke nr två av Miguel Azguime: Derrière son Double för ensemble och liveelektronik. Det visade sig bli mitt favoritstycke under kvällen – ett av de finare mixed-formverk jag hört över huvudtaget.

Det begynte i ett härligt, bågnade mullrande OCH vinande, som urberg och mygg, som humuslager och gryningsljus. Tonsättaren – och ensemblen! – lyckades perfekt balansera det elektroniska och det akustiskt instrumentala, till en ljudkropp av ädelträ och orientaliska kryddor! De åstadkom ett fullödigt, chokladfyllt ljud, med en anstrykning arsenik i tonfallet; en doft av ilande ceremonirök ur stammars samlade avsikter. Ja, det blev ett festivalfavoritstycke byggt på mahognyljud och gammal cognac. Ädelträmusik. Ädeldryckmusik. Beslutam musik ur millennieförnimmelser. Det elektriska och det akustiska i böljande balans. Jag visste inte vilket som var vad, men mystiken lyste i en svagt skimrande blå doft genom hörbarheten.

Innan det stillsamma slutet ringlades febriliteten genom alla ljudströmmar ur ensemblen, från instrument till instrument, tills alla var smittade!

Efter paus uppfördes Joao Madureiras soloviolastycke Inscriçao av Trevor McTate, med finess och bravur. Altfiolens djupare stämma skänker någon slags serioso till musiken som andas genom den. Den är inte så lättvindig, utan snarare hest erotisk. Ljudet kändes välsvarvat, med resonanserna väl bottnade. Stycket var konversativt, som vore den utsnitt ur violans samtal med sig själv: en inre överläggnings oroliga nocturne, i förhoppning om vägledande synkronismer à la Deepak Chopra.
Ett sådant inre samtal i ekan på gölen i myren längst ner på bottnen i människosjälen kan föras på många nivåer, i olika grader av emotionell upplösning eller avklarning. I Madureiras stycke upphör samtalet i ett nerlugnat tonläge.

Finske tonsättaren Patrik Vidjeskogs Assa för sinfonietta var en främmande fågel i detta sammanhang, som började som en slags kammarmusikrock ‘n roll, vilken vid första lägenhet avvek in i ett slags 1940-talsfilmiskt tonspråk. Musiken blev en svartvit filmsnutt ur en journalfilm från finska Lappland, med kärvhet och lättsinne och nasal speakerröst (som jag bara föreställde mig!). Längst där bak i musiken hängde och slängde någon slags folkhemsmoral, någon slags sensmoral; ett vad-var-det-jag-sa fladdrande som en blåvit vimpel på en stridsvagn. Mycket märkligt! Till slut lämmnades en tvärflöjt kvar med hela lasset! Fini!

Slutligen hörde vi den närvarande 75-årsjubilaren Per Nørgårds violinkonsert Helle Nacht, vilken väl var bekant för de flesta, eftersom den spelas ganska ofta. Nu hörde vi den dock i en ny skepnad; för första gången i version för solist och sinfonietta. Solist var Peter Herrestal.

Inledningen är så ljuv i violinsolot, varefter sinfoniettan mjukt påförs, följsam som molnskuggorna följer moln över en böljande topografi.

Den mycket långe violinistens kropp buktade och krängde som den värste Lurch, sviktande med knäna, tagande sig an violinen som vore den en livsuppgift, vilket den kanske är också!

Sista satsen i Helle Nacht företedde en Bo Nilssonsk klarhet när den mejslade sig ner genom gistna gråväder i vinden som låg på med kylslagenheter i meteorologiska kvantincidenter, samlande sig till en ovädersfront bubblande under horisonten.

The rest is silence





Det eviga stämgafflandet

31 08 2007

Så var det då åter dags att uppsöka en för skribenten ny lokal i Norrköping. Det tycks, som sagt, inte vara någon ände på de förnämliga auditorier som staden är begåvad med. I detta fall var den ”nya” lokalen dock en av de äldsta som Nordiska musikdagar 2007 använder sig av, skulle jag tro, för det var Hörsalen på Drottninggatan.
Vi var en liten flock besökare som röck i den stora porten, tills vi upptäckte att man skulle gå in genom en sidodörr.

Väl inne beskådade vi salens rena skönhet. Uppe på scenen stod ett antal notställ i en halvcirkel. Det var tolv stycken.

Verket vi skulle höra var Svend E. Nielsens Sommarfugledalen – alltså på svenska Fjärilsdalen, med text av Inger Christensen.
Det finns en undertitel: Rekviem för tolv soloröster”. Det är alltså inte någon lättsam historia, utan en med sorg som följeslagare, eller resignation, eller… insikt… och levererad i äkta sonettform!
Det var en exklusiv kör som framförde Sommarfugledalen; Eric Ericsons Kammarkör – tre sopraner, tre altar, tre tenorer och tre basar, dirigerade av Lone Larsen.

Tonsättaren Svend Nielsen höll ett kort inledningsanförande på danska, medan kören stod uppställd bakom honom. Recitatören, skådespelerskan Mona Lundgren, läste sedan första delen av Inger Christensens diktverk, som börjar:

”De stiger upp planetens fjärilshopar,
som färgstoft upp från jordens varma kropp,
cinnober, ockra, fosforgult som ropar,
ett moln av kemiskt grundstoff som lyfts upp”

Därvid kan man förledas tro att vi har att göra med en traditionell naturskildring, men till sist handlar det förstås om människans orimliga situation, med vetskapen om den annalkande döden, i både resignation och trots, och med vår rent absurda förmåga att känna och föreställa oss, som vore vi drömfabriker i en brutalt sinnrik fysionomi, levande genom en ångest vi ständigt söker hålla stången medan tiden förflyktigas.

Dikten är klädd i ett oerhört vackert och intrikat språk, där olika sorters fjärilar dyker upp. Diktaren målar med språkets finaste mårdhårspensel en stämning som så småningom fångar upp läsaren som i en fjärilshåv, och sedan är man diktens fånge.
Det går ju nästan aldrig att höra vad en kör sjunger, så jag rekommenderar alla som var närvarande vid konserten att noga, och många gånger, läsa igenom diktverket. Det ger mersmak, och jag kommer att söka upp mer litteratur av Inger Christensen när jag kommer hem, var så säker.

Tonspråket i Nielsens komposition var okomplicerat och bekymmerslöst, utan några modernistiska invecklingar, förutom inalles sex handklappningar och ett sparsamt bruk av ett par slags sandpappersblock. Det oförargliga i det ljudande gjorde lyssnandet ganska ointressant, om man väntade sig något experimentellt – men om man bara accepterade vad man hörde och lät det ljuda inom sig, så var det ju… vackert! Det var kvinnröster i sopran och alt som vimlade som måsfåglar över havet, och mansröster i tenor och bas som formade skär och kobbar och bådor längt ute i diktverkets solflimmer. Musiken rörde sig växelvis över berg och genom sky, i ett slags septemberljus, så väl beskrivet av Vilhelm Ekelund som ett halkyoniskt ljus. På så sätt var musiken vilsam sin höstklingande skönhet.

Det är alltid skojigt att iaktta körmedemmarnas eviga stämgafflande, när de sjunger. Plötsligt tar de stämgaffeln de har i handen och drämmer sig huvudet, varpå de lyssnar noga och rättar och packar sig efter tonhöjden.





Nattliga riter: Stonehengemusik

30 08 2007

Kroumata överraskade rejält ikväll på Flygeln. När publiken kom dit, efter att ha skyndat från den nyss avslutade Remixkonserten i De Geerhallen – som sändes direkt i P2 – och blev insläppta i den stora ljudsalen, fann de den dels fylld med stämningsrök, dels tom på stolar. Istället var fyra scener uppbyggda runt salen, belamrade med slagverksinstrument och diverse amplifieringar. Scenerna var belysta, men i övrigt var det tämligen dunkelt runt den stora hallen.

Man skulle uppföra verk av Lotta Wennäkoski, Arne Mellnäs, Anders Vinjar och Lars Åkerund, men detta tänkte man inte så mycket på när ljudvärldarna började rulla, utan det blev en totalupplevelse av högsta dignitet.

Det kom mycket folk, som liksom drev planlöst och lite förvirrat runt över golvet mellan scenerna, överläggande med varandra. Jag hade mitt sittunderlag med mig i ryggsäcken, så jag satte mig resolut mitt på golvet, och det stod inte på förrän många andra satt ner med korslagda ben eller med extremiteterna lättjefullt utsträckta. Bland alla unga personer under 50 såg jag också enstaka veteraner som t.ex. Lars-Gunnar Bodin. För dessa måste stämningen ha varit chockartat bekant, för visst såg det intill förväxling ut som en happening på Moderna Museet på 1960-talet, eller som en All-Night-Flight med Terry Riley och hans tidiga synt i New York eller Paris vid samma tid: alla dessa människor, stående, sittande eller liggande, företrädesvis sedda i motljus, medan sinnesexpanderande musik spelades timme efter timme, intill gryningen.

Folk började tala med varandra tvärs över bekantskapsgränser, och genom detta sorl hördes det gradvis i volym ökande ljudet av fåglar eller elektroniska fågelimitationer. Ingen brydde sig särskilt mycket om det, utan man fortsatte att tala med varandra, och det var ju helt rätt, för nu integrerades alla ljud i kompositionen: alla ord som yttrades ingick nu i konserten; alla rörelser vi gjorde var nu en de av kvällens koreografi. Själva gravitationen som höll oss på plats ingick i konserten; ja, hela världsalltet deltog – och det är ju så det är: vi hör alla ihop och hela vår existens i universum och hela universum är en alltomfattande konsert, fast det ville Kroumata till för att vi verkligen skulle uppleva att det är så! Vi deltar i den kosmiska musiken, sfärernas musik, tammetusan! Universum är vårt hem! Låt oss känna oss som hemma!

Småningom föll mörkret över den sal som nu kändes som världsalltets vibrerande mitt. Ett ljus spirade i ett hörn, där en av scenerna fanns. Ljuset gled över i magiskt blått, och spröda perkussiva klanger steg som svetsloppor över oss i mörkret. Salen var tung av kroppar, som samsades som havande minnen i mörkret, fulla med särpräglade världar.

Åter fick jag den där kusliga men storslagna känslan av att befinna mig på Aniara, och som jag sagt tidigare så är det på sätt och vis sant, i överförd bemärkelse, för vad är Tellus annat än en planetär farkost genom tidlösa oändligheter, mot vilka vi söker skydda våra själsförmögenheter?

Efter att ljuden från scen 1 slutat steg applådåskorna ur människomörkret. En annan scen lystes upp, och ansiktena programmerades om och vändes mot ljuset, som solrosor på fälten i Nebraska. Nu drog samtliga Kroumatamedlemmar stråkar mot metall och en av dem fångade upp ljuden i en elektronsik apparat som användes till att återge vinandena lätt utvridna ur sina akustiska fåror. Konserten blev en seans i natten: en nattlig rit.

När scen 3 lystes upp var flocken samlad på golvet framör sina shamaner, vilka utförde de akustiska riterna å våra vägnar.

Scen 4 utgjorde spelplatsen för de sista riterna, i en domedagsmusik på tam-tam, gongar och cymbaler, stundom elförstärkta och foglöst loopade ner i en dundrande, mullrande, förhäxande och förtrollande Stonehengemusik, vari det sista motståndet försvann, befriande våra andar i natten, som minkar utsläppta i natten av djurrättsaktivister.

Kroumatas avslutning på Nordiska musikdagars andra dag var förtrollande underbar. Ingen kunde ha önskat sig något bättre inatt, och jag bockar och bugar inför alla som gjort allt det här möjligt.





Ljudstugeobservationer

30 08 2007

Den här Ljudstugan har blivit en succé – som allting annat vid denna perfekt genomförda festival – och jag vill gärna ge en extra eloge till den som kom på idén med stugan. Idag var stugan fylld till sista platsen, men dessförinnan fylldes den på med rekordmånga stolar i den lille boden, och någon klämde sig t.o.m. in och satte sig på golvet. Det var lite av det där hur många människor man kan få in i en VW, liksom…

Dessa intima konserter (begreppet har fått en ny innebörd efter Ljudstugeerfarenheterna!) där man sitter eller står läskpapperstätt, ger en rejäl närkontakt med instrumentalister och instrument. De är roligt och totalt utan förbehåll eller några som helst avstånd. Det ni, P2: i Ljudstugan är man mitt i musiken!

Nr. 1 ut idag (eller in, dvs. stugan) var en accordeonist från Finland – Veli Kujala – som körde igenom stycken av Bent Sørensen, Daniel Hjort och Olli Virtaperko. Sørensens stycke gav mig inga rysningar, men bjöd ändå lustifika tongångar och ripplande, smeksamma ljudupplevelser. Inget man kommer att minnas, dock.

För mig är accordeon ett ganska anonymt instrument i nutida musiksammanhang, men det beror nog mer på mig än instrumentet… Den stora gurun på modernt accordeon – och i hennes fall renstämt, i s.k. ”just intonation” på engelska – är väl amerikanskan Pauline Oliveros, som många decennier skrivit och spelat in moderna stycken för accordeon. Hennes The Wanderer för accordeonensemble och slagverk blev ett banbrytande verk, som helt nyligen kom på CD.

Daniel Hjorts stycke For Bea bjöd på mer intressanta infall. Det var rikt på abruptheter, gälla signaler och lekfulla aggressioner. Där kunde man tala om ”extended accordeon”, tycker jag, vad gäller spelmetoder.

Slutligen spelade Kujala ett stycke av landsmannen Olli Virtaperko, som rev ner huset, praktiskt taget. Det var en veritabel accordeonistisk tour de force av makalöst slag, vari Kujala fick briljera. Jag uppfattade ett sinnrikt skuggspel i vindlande serpentiner. Det var fart och fläkt, som i musik för animerad film: Piff och Puffmusik! Vi kan kalla det Comic Strip Composition! Glädjefyllt och stänkande av skojfriskt anamma!
Vid ett tillfälle lät musiken precis som en modern ringtonssignal, så ett ögonblick trodde jag att någon glömt stänga av mobilen!

Ekvilibristiskt och sanslöst roligt!

Näste artist att tråckla sig in i den täta publikmassan i den lilla, lilla stugan var Henrik Blixt som knappt fick med sig sin fagott in. Han fick liksom rikta in den först, och sedan chansa! Hans solostycke var Mats Larsson Gothes upplivande Ricerco 1, som Blixt spelade på ett alldeles lysande sätt. Vilken fagottist vi har i Henrik Blixt! Man blir riktigt glad!
Stycket är underfundigt, i springande, hoppande, farande sekvenser, som far som skrämda kackerlackor över partituret! Musiken är glad och ung och intelligent.

Därefter anslöt sig Jonny Axelsson med sin bascimbalon, och de tu uppförde Ivo Nilssons Diabas för fagott och bascimbalon. Fascinerande klangkombinationer blev resultatet av detta instrumentmöte i lillstugan! Klangerna utformade en karg bergartsmusik, glidande längs skiffrets skiktningar och genom malmådror djupt i berget: en glittrande lysten musik beslöjad i ett tondis av purpursammetskaraktär.
Ivo Nilssons stycke är en säregen sanningssägarmusik, som inte lämnar några svar obefrågade. No answers left unquestioned!