Musik i svartvitt

2 09 2007

Den formidabla Ensemble Ma, med några av landets – ja, tillvarons! – bästa musiker, spelade i Hörsalen på Drottninggatan i Norrköping på lördagskvällen, Nordiska musikdagars sista dag.
Efter uppladdning med starkt, svart kaffe i ett närliggande kafé styrde jag stegen till nämnda lokal.

Man började med ett stycke av Joakim Sandgren: pour un(e) flûtiste à bec et neuf musiciens, ensemble och blockflöjt. Inte vet jag om titeln verkligen innehåller denna övergång till svenska på slutet, men det är så den är tryckt i programbladet.

Stycket började nästan omärkligt, som ett sus som lika gärna kunde ha kommit från ventilationen eller någon rörledning i golvet – men det var Kerstin Frödins flöjt. Andra blåsljud lades på, och ett svagt, försiktigt tremorblås, något enstaka skrapande av stråke mot sträng: gråljud, antiljud (o-ljud på norrländska!), men med olika pitch, i korta pustar och långa sus.

Pianot tillrade in som en lindrande blåskimrande befrielse. Libera me! Percussionsrasslet strödde en nypa salt i kompositionen.

En stilla andning hävde som en dyning genom musiken; en gryende struktur skönjdes – tunn, transparent – i ett tonspråk uppmärksamt och fokuserat som en hoprullad katt i gräset.

Musiken las ut i ett tunt lager gråljud med utströdda ädelstenar. Så mycket luft och rymd! En kupol full av andning.

En befriande askes.

Ett glest partitur.

Musik i svartvitt.

Återhållsamhetens evangelium.

Pianot var det enda instrumentet som talade med sin egen röst; som talade i ett normalt tonläge. Alla andra viskade.
Runt pianot en viskande samling smygare, en hukande samling skygga, spända. Low dynamics.

Subcutan innerlighet. Tysta samtal i sängen. En förstulen smekning i busskön.

pour un(e) flûtiste à bec et neuf musiciens, ensemble och blockflöjt var en enastående skör, andlös och vidsträckt musikalisk upplevelse, som jag är tacksam att jag varit med om.

Min bänkgranne – en vacker dam från Island – viskade i mitt öra att den här musiken var ”som att försöka få en orgasm med kläderna på”…

Jag får vara kortfattad med resten, för festivalen är över, jag ska ta tåget och dessförinnan lämna tillbaka denna sponsrade Powerbook.

Stycke nr. 2 som Ma spelade var Chrichan Larsons Jacquardismes för ensemble. Larson berättade bl.a. att stycket innefattar både traditionell harmonik och mikrotonaliteter.

Jag upplevde korta, luftiga argument, dykande upp i olika halsar, olika instrument, i långsamma och snabba förlopp, med månget pizzicato plockande i förbifarten. Det kändes understundom som en ströljudsmusik, en måfåmusik, i svårgreppade komplexiteter, men ändå i en transparens som medgav urskiljande av de olika elementen. Inte obehagligt alls, men mer som algebra, som matematik på en väldigt hög abstraktionsnivå, än för örat följsam musik, och varför inte!

Djupsmatter i Ivo Nilssons trombon bröt det transparenta gyttret, som jag upplevde som fransk sekelskiftesintellektualism à la Le Clézio, och detta sagt med uppskattning, som ett positivt omdöme om en musik som lätt kunnat rasa samman i ett moras, om inte musikerna varit så skickliga.

Stycke 3 i Mas konsert var Installation Around A Heart för accordeon och sinfonietta av Thurídur Jónsdóttir. Dragspelet trakterades av Åsa Sundstedt. Det hela började med accordeontoner till vänster och visp (percussion) till höger. En något vild andning tog tag till vänster, varpå orkestern, särskilt i pianot, kom loss.
Därpå följde ett myllrande växande, ett porlande födande, ett kvillrande flödande, ett tätt varande, ett glödande blivande, ett vajande, ett gungande – en vaknande puls, en visslande flykt, en eskalerande volym… och sedan tillrande pianopärlor och skevande, skrevande accordeonismer.

Det var Feldmanesque ett tag. Det fanns en puls kvar i bälgaspelet, och en dröjande, lagerrik bordun i ensemblen. Feldmanandning, böljespel: dyning.

Sista stycket var Kent Olofssons Le Miroir Caché för sopran, ensemble och elektronik. Sopran var Ibba Andersson. Hon förklarade verket, och den förklaringen visade på en sådan vidsträckt komplexitet i tillblivelseprocessen att jag inte vågar mig på en sammanfattning, och knappast heller en beskrivning av upplevelsen av det klingande – men det var högst njutbart och intressant, så jag ska gärna ägna koncentration åt verker en annan gång när jag är mer utvilad och fokuserad.

En konsert med Ensemble Ma är ett event i sig, och denna kväll överträffade de sig själva i musikalisk intensitet och konstnärlig tranparens.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: