Kosmisk glasharmonik

2 09 2007

Jag trodde inte att jag kom till Nordiska musikdagar för att gråta, och för att i varje fiber av min kropp och varje energikvanta i min ande konfronteras med mitt liv i tidernas och rymdernas oändlighet – men Karin Rehnqvist öppnade tårarnas dammluckor och känslornas järngrindar, med sitt monumentalverk Till Ängeln med de brinnande händerna. Jag var alldeles oförberedd på min reaktion, och den överväldigade mig. Det är många år sedan mötet med Vilhelm Ekelunds dikter i slutet av 1960-talet gav mig en liknande reaktion, ett liknande katarsis, en likadan tillintetgörande och sedan uppbyggelig upplevelse, som faktiskt förändrade livet för mig. Jag har talat med andra deltagare vid Nordiska musikdagar 2007, t.ex. min nye vän Zoltan Gaal, och den kvinnliga ordföranden i danska kompositörsföreningen, och de förstår inte riktigt min upplevelse, men det spelar ingen roll, för den är så djup och omskakande att jag skulle hävda den till himlens eller helvetets portar, om så skulle vara. Karin Rehnqvist har gett mitt liv en kraftig puff i en riktning som redan var aktuell för mig, men som genom hennes underbara komposition fått en självklarhet och namnlös energi som den inte hade tidigare. Det är en mystisk upplevelse, som är svår att förklara. Jag kunde bara gå ner till Karin och krama henne och gråta, och tacka henne.

Naturligtvis var Till Ängeln med de brinnande händerna den i särklass viktigaste upplevelsen under Nordiska musikdagar 2007 för mig, för det verket ingrep ju direkt och konkret i mitt liv, i dess grund, och bekräftade och förstärkte tendenser som redan fanns där, genom studier av Stockhausens musik, studier av tibetansk buddism och böcker av Dalai lama och Deepak Chopra, samt – inte minst – självständigt tänkande över människans existens i rymdernas bottenlöshet under ensamma vandringar i Lapplands stenöknar.

Konserten hölls på Flygeln, med insteg uppifrån. Flygeln kan se helt olika ut från gång till gång, och då går man in på olika ställen. Man kan hissa upp läktarsektionerna i taket, och frigöra hela golvytan som vid Natasha Barrets verk och även vid Kroumatas happeningkväll häromsistens. Nu var dock läktaren nere, och vi satt i riktning mot den stora vida scenen.

Synen vid insteget i lokalen förde tankarna till ett grekiskt drama. Det jag såg kunde ha setts för 2000 år sedan. Sofokles, Aristofanes! På scenen, i ett blekt ljus, stod hela damkören La Cappella – med mer än trettio medlemmar – klädda i ljusa jordfärger av något skiftande ton. Till vänster och höger fanns podier inklädda i ljus textil, på vilka satt två cellister, en längst ut till vänster, en till höger. På två andra podier fanns, till vänster, en flöjtist, och till höger en oboist. En stilla effektrök steg som rökelse över scenen.

Musiken började med en bandstämma som bar stillsamma violinljud ut över publiken, varpå två kvinnor – en till vänster, en till höger – reciterade en text på ett permuterat sätt, som man vanligtvis använder dator till, men som här skedde live. De båda reciterade samma text, men med en viss förskjutning, ett visst glapp.

Körens första insats steg i en slags glasharmonik, stark och överväldigande, som vassa, blixtrande isfallsreflexer i obarmhärtigt stjärnljus; kall luft som dras ner i lungorna.

Körmedlemmarna i sina sobert jordfärgade, enkla klädnader, började vaggande röra sig, alla i olika takt, framåt på scenen, mot publiken. Cellon till vänster och cellon till höger spelades växelvis i en slags dialog eller allvarsam lek, tvärs över den vida, luftiga scenen. En körmedlem steg fram i solosång i scenmitt. Det var vackert som Pärt, drömskt som Riley, nordiskt som Balakauskas. Det kändes semiceremoniellt, semigudstjänstligt, och mycket suggestivt.

Från att ha stått jämnt utspridda över scenen rörde sig sångarna in mot mitten och slöt sig samman i en tät folksamling. En solist framförde en nasal, frän, giftig, häxig sång. Cellisterna kommenterade över scenen, en del av sångarna formade talkörer som också utstötte andningsljud. Samtidigt skiftade belysningen till rött.

Rehnqvist har utformat en helhet, inkluderande koreografi och belysning – tillsammans med Svante Grogarn – i en utsökt skönhet.

Fyra sångare kröp ihop som insekter – som i den klassiskt formidabla versionen av Våroffer – och snart följde allt fler insektslikt de fyras exempel, varpå kören började sjunga outhärdligt starkt, issolstarkt.
Plötsligt övergick kören till engelska, i ett åkallande, besvärjande uttryck. Delar av kören sjöng i en böljande rörelse, medan andra lät som stjärnljus på nattmoln. Ibland delades körsångarna i två sektioner som stödde varandra eller bröt mot varandra. Mörka, djupa fallande celliglissandi följde, men sedan lämnades celli och en soloröst ensamma, medan mer rök steg.

Körsångarna föll in i ett stilla vändande runt, ritualistiskt, med armarna utsträckta, i folkmusikton. Flöjten hördes för första gången som fågeldrill i skogen, och celli och oboe föll in. Flöjten och kören samverkade, och ett blått ljus skruvades upp över scenen, månljusaktigt.

Här delade sig kören i fem grupper, som sjöng olika textavsnitt i olika stämmor; oerhört fascinerande. Ett skratt gick genom kören, och medan mörkret föll på scenen hördes de två cellisterna. Mörkret blev tätt på scenen, men sidorna belystes, där instrumentalisterna fanns. Kören låg sedan i mörkret på scenen, sångarna orörliga. Musiken växte i intensitet, men slutade sedan tvärt. Den liggande kören började sjunga. Flöjtisten gick över scenen bland de liggande, och en spot följde henne i hennes vandring. Kören kom till liv, vaknade upp, började röra sig, och sångarna satte sig upp, varvid mer ljus föll över dem, likt gryningsljus. Celli och soloröst i folkton vidtog.

Jag fascinerades och njöt av scenografin, som föreföll arkaisk, förande tankarna till 1930- och 40-talen, till Rudolf Steiner och antroposofin, eller en slags hellensk eller fornordisk stil som man kunde se då, och som i min upplevelse förstärkte kraften i budskapet i de texter som Karin Rehnqvist samlat, av Björn von Rosen, Edith Södergran, Lasse Lucidor, Willam Shakespeare, Werner Aspenström, Erik Blomberg samt ur svensk och samisk tradition – alla till slut fokuserade i den brinnande angelägenheten i människans situation i rymdernas svindel, i andens klaustrofobiska fångenskap i köttet, och i det befriande och orädda trotset i att leva helt och fullt, fastän vi vandrar i dödskuggans dal, vilket illustreras av slutraderna i en Södergrandikt, som utgjorde slutet på föreställningen, och upprepades som ett mantra:

”En gång slocknar alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”.

Även koreografiskt/scenografiskt var slutet på Till Ängeln med de brinnande händerna mycket stark: ett starkt, bländande vitt ljus tilltog BAKOM kören på scenen, medan delar av kören gick i långsam procession upp i gångarna, sjungande denna sista mantrastrof, tills de fyllt upp gångarna ända upp. Då stod de där, medan orden hördes om och om igen, och medan en annan del av kören stod kvar på scenen, vänd mot publiken, också sjungande samma Södergranmantra, så att vi kunde höra orden nästan direkt i vårt öra från en närbelägen sångerska i gången, OCH från kören som helhet. Stort! Och jag kanske är överkänslig, men det var då jag brast i tårar, därför att föreställningen i det ögonblicket blev kosmisk, alltomfattande och liksom illuminerad av ett ljus från RIGPA, dvs. den rena och ursprungliga andlighet som buddismen säger är ursprunget till allt, är allts verkliga kärna och tillvarons verkliga verklighet: den klara och stjärnklara rymd som är vår sanna och enade natur, bortom dualismen som skiljer oss från varandra, från djur, växter och mineraler: en illusorisk dualism. Rehnqvist lyckades i sitt verk föra bort den Mayas slöja som fördunklar tillvaron. Dunklet i den spegel vi ser i upplöstes, och en klar bild av oss själva steg fram i kvällen i Flygeln. Tack, Karin!

Och jag hade inte haft en tanke på tid. Plötsligt var föreställningen över, och jag blev förvånad – men den hade pågått ganska länge. Jag hade från första början blivit så totalt absorberad av Rehnqvists verk att tidsbegreppet blev irrelevant. Jag fanns under föreställningen utanför tiden, och länkades efter densamma gråtande in i tiden igen.

Naturligtvis var detta den utan jämförelse största upplevelsen jag hade på festivalen.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: