Nattståndet och gammaldags

1 09 2007

Detta är en blog, och vem som helst kan besvara mina synpunkter, kraftigt opponera mot dem och agumentara för sina egna, gentemot mina, disparata åsikter, och dessa är precis lika relevanta som mina, och ges plats här – så jag räds inte att uttrycka mina allra som obekvämaste åsikter om det jag hör på festivalen: det är bara att säga emot!

Efter detta stämmande i bäcken; till saken:

Sparkling Boxeventet på Norrköpings konstmuseum på fredagen såg ut att kunna vara en happeningartad ljudfest med många typer av kreativa inslag, ljudande och visuella, rumsliga och filosofiska.

Utstyrseln var imponerande när vi steg in, med många på scenen, fullt av elektronik, mixerbord, datorer, videoprojektioner osv – men när det ljudande och projicerade kom igång – efter inledande småputtrigt ballonggnidande – förföll hela evenemanget till gammal skåpmat från cirka 1963, 1964, med så mycket oväsen som möjligt utvunnet ur de instrument och ljudande apparater man hade tillgång till, utan att instrumentens verkliga resurser någonsin utnyttjades, ens i oväsenshänseende. Det är inget fel på oväsen. Jag har ägnat decennier åt oväsen – men även oväsen kräver sin man/kvinna; kräver talang och någon form av struktur. På Sparkling Box lastades bara skräpet på, det ena lidandets ljud efter det andra, utan någon skönjbar struktur eller uppenbar plan, utan utveckling: bara en förnedrande serie nattståndna avantgardismer, och inget är så gammalt och reaktionärt och ödsligt tomt, som gamla nyheter: tomma gester utan kontemporärt innehåll.

Sådant här tjafs hade sin relevans 1963, när det fanns något att bryta mot, att göra avsteg från. Nu blir det bara genant. Och slående var att ingen av artisterna verkade ha roligt. De såg alla allvarliga och sammanbitna ut.

Jag säger inte att det är omöjligt att göra sådant här idag, men då krävs större finess, mer talang och lite uppfinningsrikedom, lite nyfikenhet, för tusan! Nej, detta gjorde mig bara trött. De som vill framhärda i denna form, bör ta sig en god lyssning på t.ex. John Cages stycken för små amplifierade ljud, eller på Iancu Dumitrescus ljudexperiment i Paris och Bukarest. Dumitrescu och Cage är det lätt att hitta fonogram av. Glöm nu det här och blicka framåt!

PS. ETT inslag var BRA: idén med videoprojektionerna i svartvitt av det som också skedde i köttet så att säga, med en levande musiker i rummet spelande med en ofokuserad, tidsförskjuten bild av sig själv eller någon annan. Det gav en suggestiv känsla av ett spel med tid och rum; ställde frågor om verklighetens sanna natur, om vad som är här, om vad som är nu. DS.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: