Minifestival på Crescendo

1 09 2007

Kl. 20.30 idag, fredag, började en minifestival i festivalen – en subfestival! – på ärevördiga Crescendo. Den innehöll tre sektioner, varav jag närvarade vid två. Den sista programpunkten, med bl.a. Sten Sandell, började först efter 23, och jag har morgondagens iakttagande att tänka på också, så här sitter i min skrivarlya på hotellet istället för på Crescendo – förlåt, Sten!

Vi hade alla – eller de flesta – kommit strömmande genom gatorna från Flygeln, där vi upplevt en spännande koreografi – och allt fler trängde sig in i Crescendos varma inre. Det blev åter fullkomligt packat, så de Nordiska musikdagarna i Norrköping är verkligen framgångsrika.

Första programinslaget ikväll var flöjtisten Kerstin Frödin, i en sättning för blockflöjt och elektronik. Hon spelade tre verk; det första av Thorstein Hauksson: Fléttur för blockflöjt och elektronik.

Som ensliga lomrop utvecklade sig en villande melodi, i siktande, glidande elektroniska insvävningar. Stunden gav en vacker siktning/brytning mellan blockflöjten och elektronmusiken. Den elektroniska rösten var fylld av mikroskopiska klockor, svirrande i tusental, som små oregelbundenheter på tidstopografin: små avvikelser; minnesavtryck i livsmönstren: rödbrunt flöjtljud; silvergrå EAM. Efterhand steg EAM-klockorna fram i något större kroppar medan grundljuden i elektroniken svällde till vildvinande vindar genom ödsligt stjärnbeströdda nätter.

Kerstin Frödins inslag nr 2 var Madeleine Isakssons Les Sept Vallées för blockflöjter. Det finns en saga i bakgrunden om sju dalar som måste genomfaras, och för varje dal – tror jag, i alla fall – bytte Frödin blockflöjtssort och spelmetod. Det blev dock en tålamodsprövande lyssning, därför att jag kände att detta var någon slags katalogmusik. Det konstnärliga verkade inte vara det viktigaste, utan en katalogmässig förevisning av spelmetoder. Det finns säkert andra åsikter om detta, vilka jag gärna tar emot och ev. kommenterar här på bloggen. Slaska på med kommentarer, bara! Folke Rabe – en tungt vägande röst, får man väl säga – sa på festen på lördagen att han ansåg att Madeleine Isakssons verk var det bästa på hela festivalen, så jag kanske kommer att uppskatta Isakssons komposition mycket efter fler genomlyssningar.

Frödins sista passage var Camilla Söderbergs Born to Loneliness för blockflöjt och elektronik, och det var verkets första uppförande.
Anslaget var originellt och intresseväckande från första takten: en flämtande musique concreteinandning, dvs. en naturalistisk inandning i den elektroniska delen av musiken, replikerad av susande ljud i Frödins spel, varpå långa, utdragna andningsbrus fortsatte att utvecklas i elektroniken, svarande mot Frödins flöjtburna susanden, amplifierade genom mikrofon och förstärkning. Dessa susande, brusande incidenter tog hela lokalen i anspråk, i ett väldigt brusande, andlöst!

Långa pauser förstärkte effekten. Allt blev kropp och luftrör; allt rörde sig om att inhalera, exhalera – att skaffa sig det lugn som kan ernås genom enkla andningsmetoder vid meditation: Andas in det goda, andas ut det onda.

Det fladdrade ett norrsken i Camilla Söderbergs musik, och vinddrag som stormade in i långa kyldrag över nordliga fjäll, från Unna Allakas över Alesjaure. I plötsliga nedmojningar av fjälldalsro hördes klickningar ur tillvarons integrerade kretsar, och sedan… TYSTNAD!

Musiken existerade i en väldig rymd, i förnimmelser av viktlös flykt på gryningsljusets isande drag från öst.

En något förändrad kvalitet infann sig i stycket genom tätnande röstfragment, virrande läppljud – och svingande blockflöjtsporl som snart hamrade som leksakslokomotivspistonger i ett skuggspel över rummet. Ett accordeon steg fram i elektronikstämman, vari Frödins egna ljus foglöst integrerades.

Jag gladdes åt en lysande EAM-behandling av Camilla Söderberg, i snabba, studsande stormbyflygande sekvenser. Kerstin Frödin utgjorde en slags naturalistiskt trygghetsmitt i det flygande och oroligt obeständiga.
Mot slutet visslade tornseglare i kamikazekalligrafier runt klippor och klyftor i musiken, i ett melankoliskt sensommarslut.

Detta var i sanning högklassisk EAM; ett av de allra finaste styckena jag hört i mixed-formen med akustiska instrument.
Mats Lindström, som satt bredvid mig, var noga med att påpeka för mig att stycket tillkommit på EMS!

Ensemble Ma stod nu på programmet. Ma är ungerska, och betyder ”idag”. Det kunde min nye kompis Zoltán Gaál bekräfta, som satt framför mig med en musikjournalist från Ungern.
Den här ensemblen har gjort sig känd genom sina briljanta uppföranden av ny musik. Ensemblen tar ibland in gästartister, och gitarristen Mårten Falk var ikväll en sådan.

Ensemblen började dock med ett soloverk för cello; Sveinn Ludvik Bjönssons Egophony I för cello och inspelat ljud. Tonsättaren var på plats.
Chrichan Larson förde stråken, som lät cellon tala. Han började med att spela provocerande lowkey, i långa dallrande andetag/stråkdrag, extremt höstträdgårdsinåtvänt, i kittlande musikaliska skelögdheter genom stigande åldrar: musiken letande sig fram genom instrumentkroppens ådringar. En fjärils sista ryckningar på lusthusets stentrappa.

Så nära tystnaden som ljud kan komma! Tystnadens kropp klädd i ljud.

Därefter en lika skör men tätare EAM. Gradvis tätnade väven ytterligare, medan tempot och frenesin ökade. Larson talade nu i korta, gutturala stråkdrag, medan elektroniken hetsade fram mot en allt tätare, allt mer febril aktivitet, tills det blev väldigt och extatiskt.

Fini! Chrichan Larson är en hjälte!

Ma samlade sig nu i sin ensembleskepnad, och tog sig an Hugi Gudmundssons Equilibrium IV: Windbells för blockflöjt, basklarinett, gitarr, cello, piano och elektronik. Musiken rörde sig i pointillistisk progression genom partituret, i en lyrisk, närmast impressionistisk rörelse i ögonblicket, utsmyckad med korthuggna rop ur instrumentkropparna, som omgärdades av blåsljud av variande karaktärer.
Alltmer av en repetitiv rörelse blev skönjbar, bort mot gränstrakterna kring Feldman, men inte ända in i dennes torra matter-of-factterräng.
Ma undslapp sig ett stilla varslande i höstlöv, trankilt på ytan av en göl i oktober. Musikaliska gester hoppade som solkatter fram och åter mellan piano, cello, gitarr osv. Hypnotiskt skönt, förtrollande vackert; ett näckaspel som la sig på en oerhört suggestiv nivå och lockade till absolut acceptans – innan en attack av musisk exitation blåste bordet rent från brödsmulor och gammalt tankegods, och växlade upp meditationen på en högre nivå, som dock efterhand stillnade ner i en tråcklande ensemblemelankoli.

Sist var Mårten Falk ensam på Crescendoscenen med sin gitarr, i Sveinn Ludvik Björnssons stycke nr 2: Egophony II för gitarr och inspelat ljud.
Falk spelade mot en inspelning med sig själv. På inspelningen sjöng, nynnade och ropade Falk, i tillägg till gitarrtrakterandet. I och för sig en lustifik komposition, men den stora behållningen av kvällen så länge jag blev kvar där var Kerstin Frödins genomförande av Camilla Söderbergs Born to Loneliness, Crichan Larsons uppförande av Björnsons Egophony I, och hela Ensemble Mas genomspelning av Gudmundssons Equilibrium IV.

En fantastisk Crescendokväll! I pauserna var det mycket trevligt att röra sig i utrymmena, mingla, ta en öl och bara njuta av den elektrifierade festivalstämningen.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: