Geologisk koreografi

1 09 2007

På Flygeln samlades månghövdade skaror till kl. 19 på fredagen, då en dansföreställning skulle gå av stapeln. Tonsättare var Jovanka Trbojevic, och Avant!-kvartetten spelade, alltså den berömda stråkkvartetten som en gång startades av bl.a. Esa-Pekka Salonen och Jukka-Pekka Saraste, och som lever vidare med annan besättning, i framkanten av stråkkvartettidiomet av idag. Förställningen hette Glow of Dimness.
Jag hade ett glatt återseende med Riita Niemi från finska redaktionen på Sveriges Radio, som jag inte träffat sedan vi hörde Stockhausens Stimmung på Nalen för några år sedan. Nu talade hon sig varm för Xenakis, men hon berättade också en del om Avanti!, och förklarade att hon var här för att intervjua finska deltagare i Nordiska musikdagar 2007.

Kvällens koreografiska konsert på Flygeln är ett samarbete mellan tonsättarinnan Trbojevic, isländske författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigurdsson) och koreografen Petri Kekoni och hans danskompani.
Själva konceptet är intressant. Författarens texter reciiteras av honom själv, och sänds ut inspelade genom högtalare i den stora spellokalen. Stråkkvartetten sitter bak till höger på scenen, belysta, och de fem kvinnliga dansarna i vitt rör sig ute på den vida scenen. Allting runtom är för övrigt svart, som svart sammet som övergår i natt.

Björks ande vilade i viss mån över kvällen, för författaren Sjón ha skrivit många av hennes viktigare texter, som Isobel, Bachelorette, Oceania och t.ex. I’ve Seen It All, den senare från Lars von Triers film Dancer in the Dark.
Faktum är att det rådde en råkreativ stämning i lokalen, lik den som upplevs i Björks musik, och ämnet var, till synes, historien om ett vulkanutbrott på Island, långt under en väldig glaciär som därigenom våldsamt avsmältes, begravde landskapet och dess människor och egendomar och kvarlämnade som sin essens en liten sfär, perfekt formad, inte större än ett ägg, som var oerhört giftigt och dessutom påverkade människor mentalt på kilometers avstånd. Ingen kände till sfärens relevans, men alla måste förhålla sig till den.

Koreografin var i motsvarande grad rå och kantig, med stora helkroppsrörelser, utsträckningar och bakåtsprång, rullanden och tvärheter. Den kunde tycks något enahanda, men passade bra i helheten, med Sjóns gammelmansröst på bruten engelska som beskrev de domedagsliknande geologiska förloppen, och stråkkvartettens magiskt upplysta cirkel, vari de såg ut som hedniska medicinmän som åkallade naturens gudar.

Hela den koreografiska stråkkvartettskonserten med gammelmansröst i Björkstämning var mycket suggestiv, och även dagen efter sitter stämningen i.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: