Det eviga stämgafflandet

31 08 2007

Så var det då åter dags att uppsöka en för skribenten ny lokal i Norrköping. Det tycks, som sagt, inte vara någon ände på de förnämliga auditorier som staden är begåvad med. I detta fall var den ”nya” lokalen dock en av de äldsta som Nordiska musikdagar 2007 använder sig av, skulle jag tro, för det var Hörsalen på Drottninggatan.
Vi var en liten flock besökare som röck i den stora porten, tills vi upptäckte att man skulle gå in genom en sidodörr.

Väl inne beskådade vi salens rena skönhet. Uppe på scenen stod ett antal notställ i en halvcirkel. Det var tolv stycken.

Verket vi skulle höra var Svend E. Nielsens Sommarfugledalen – alltså på svenska Fjärilsdalen, med text av Inger Christensen.
Det finns en undertitel: Rekviem för tolv soloröster”. Det är alltså inte någon lättsam historia, utan en med sorg som följeslagare, eller resignation, eller… insikt… och levererad i äkta sonettform!
Det var en exklusiv kör som framförde Sommarfugledalen; Eric Ericsons Kammarkör – tre sopraner, tre altar, tre tenorer och tre basar, dirigerade av Lone Larsen.

Tonsättaren Svend Nielsen höll ett kort inledningsanförande på danska, medan kören stod uppställd bakom honom. Recitatören, skådespelerskan Mona Lundgren, läste sedan första delen av Inger Christensens diktverk, som börjar:

”De stiger upp planetens fjärilshopar,
som färgstoft upp från jordens varma kropp,
cinnober, ockra, fosforgult som ropar,
ett moln av kemiskt grundstoff som lyfts upp”

Därvid kan man förledas tro att vi har att göra med en traditionell naturskildring, men till sist handlar det förstås om människans orimliga situation, med vetskapen om den annalkande döden, i både resignation och trots, och med vår rent absurda förmåga att känna och föreställa oss, som vore vi drömfabriker i en brutalt sinnrik fysionomi, levande genom en ångest vi ständigt söker hålla stången medan tiden förflyktigas.

Dikten är klädd i ett oerhört vackert och intrikat språk, där olika sorters fjärilar dyker upp. Diktaren målar med språkets finaste mårdhårspensel en stämning som så småningom fångar upp läsaren som i en fjärilshåv, och sedan är man diktens fånge.
Det går ju nästan aldrig att höra vad en kör sjunger, så jag rekommenderar alla som var närvarande vid konserten att noga, och många gånger, läsa igenom diktverket. Det ger mersmak, och jag kommer att söka upp mer litteratur av Inger Christensen när jag kommer hem, var så säker.

Tonspråket i Nielsens komposition var okomplicerat och bekymmerslöst, utan några modernistiska invecklingar, förutom inalles sex handklappningar och ett sparsamt bruk av ett par slags sandpappersblock. Det oförargliga i det ljudande gjorde lyssnandet ganska ointressant, om man väntade sig något experimentellt – men om man bara accepterade vad man hörde och lät det ljuda inom sig, så var det ju… vackert! Det var kvinnröster i sopran och alt som vimlade som måsfåglar över havet, och mansröster i tenor och bas som formade skär och kobbar och bådor längt ute i diktverkets solflimmer. Musiken rörde sig växelvis över berg och genom sky, i ett slags septemberljus, så väl beskrivet av Vilhelm Ekelund som ett halkyoniskt ljus. På så sätt var musiken vilsam sin höstklingande skönhet.

Det är alltid skojigt att iaktta körmedemmarnas eviga stämgafflande, när de sjunger. Plötsligt tar de stämgaffeln de har i handen och drämmer sig huvudet, varpå de lyssnar noga och rättar och packar sig efter tonhöjden.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: