Torsdagsbegynnelser

30 08 2007

En kylig sol behagade skina över Norrköping när dag 2 av Nordiska musikdagarna tog sin början. Barfotning i sandaler kändes lite provocerande, men fjällbrutna fotabjäll behöver luft och utrymme.

Jag satte kurs på lunchen i De Geermatsalen, men anlände väl tidigt. Satte mig i ett bakre hörn och lät udda vara jämnt. Därvid begåvades jag med en av dessa förbiilande stunder, en av dessa överskottstillfällen, som likt vackra blomster i nollzonerna under motorvägsöverfarter eller bakom skrotgårdsstängsel i centrala storstäder överraskar med sin totalt oväntade sköra skönhet: Adolf Fredriks flickkör övade borta i trapphuset, på motsatt sida av den långa, i fjärran försvinnande matsalen, för att senare ha lunchkonsert i just samma trappa. De var en stund tills dess, och kören gick igenom sitt material.

Genom den till synes oändliga matsalens utsträckning hördes avlägset de ljusa klangerna dallra, reflekterade många gånger mellan väggarna på väg till mig. Jag hörde en känd carol, och fick föraningar om en kommande tid. Rösterna kom till mig just så avlägsna som en annan årstid, eller som fragmentariska minnen, som skör ljuvhet i allt det kalla och likgiltiga i konstmusikkotterier och de överkänsliga missförstånd vi är så generösa med. Kanske kommer för mig dessa oannonserade överskottsögonblick, som kommer objudna och fyller stunden med skönhet – som Adolf Fredriks flickkörs repetition i en avlägsen trappa – att vara de starkaste och härligaste minnena från denna festival: gudagivna ögonblick av överraskande skönhet. Jag tror dessa stunder vimlar förbi varje dag, medan vi är upptagna av oss själva.

Ute i solen kunde man på sittunderlag njuta av kaffet i solen i väntan på Ljudstugans första begivenher kl. 12. Bruset från forsen dämpade alla andra ljud. Frågan är om detta brus också dämpade sig självt… men så kan det väl inte vara? Folks röster blev i alla fall inbäddade och mildrade. Hårda ord skulle direkt ha tonats ner, medan kärleksord skulle ha hörts klart ändå, eftersom de oftast yttras på så nära håll!
Bruset och solskenet och de ordlösa rösterna försänkte mig en sensommarhypnos i vlken jag svävade viktlös en stund, tills det blev dags att gå till Ljudstugan.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: