Ljudstugeobservationer

30 08 2007

Den här Ljudstugan har blivit en succé – som allting annat vid denna perfekt genomförda festival – och jag vill gärna ge en extra eloge till den som kom på idén med stugan. Idag var stugan fylld till sista platsen, men dessförinnan fylldes den på med rekordmånga stolar i den lille boden, och någon klämde sig t.o.m. in och satte sig på golvet. Det var lite av det där hur många människor man kan få in i en VW, liksom…

Dessa intima konserter (begreppet har fått en ny innebörd efter Ljudstugeerfarenheterna!) där man sitter eller står läskpapperstätt, ger en rejäl närkontakt med instrumentalister och instrument. De är roligt och totalt utan förbehåll eller några som helst avstånd. Det ni, P2: i Ljudstugan är man mitt i musiken!

Nr. 1 ut idag (eller in, dvs. stugan) var en accordeonist från Finland – Veli Kujala – som körde igenom stycken av Bent Sørensen, Daniel Hjort och Olli Virtaperko. Sørensens stycke gav mig inga rysningar, men bjöd ändå lustifika tongångar och ripplande, smeksamma ljudupplevelser. Inget man kommer att minnas, dock.

För mig är accordeon ett ganska anonymt instrument i nutida musiksammanhang, men det beror nog mer på mig än instrumentet… Den stora gurun på modernt accordeon – och i hennes fall renstämt, i s.k. ”just intonation” på engelska – är väl amerikanskan Pauline Oliveros, som många decennier skrivit och spelat in moderna stycken för accordeon. Hennes The Wanderer för accordeonensemble och slagverk blev ett banbrytande verk, som helt nyligen kom på CD.

Daniel Hjorts stycke For Bea bjöd på mer intressanta infall. Det var rikt på abruptheter, gälla signaler och lekfulla aggressioner. Där kunde man tala om ”extended accordeon”, tycker jag, vad gäller spelmetoder.

Slutligen spelade Kujala ett stycke av landsmannen Olli Virtaperko, som rev ner huset, praktiskt taget. Det var en veritabel accordeonistisk tour de force av makalöst slag, vari Kujala fick briljera. Jag uppfattade ett sinnrikt skuggspel i vindlande serpentiner. Det var fart och fläkt, som i musik för animerad film: Piff och Puffmusik! Vi kan kalla det Comic Strip Composition! Glädjefyllt och stänkande av skojfriskt anamma!
Vid ett tillfälle lät musiken precis som en modern ringtonssignal, så ett ögonblick trodde jag att någon glömt stänga av mobilen!

Ekvilibristiskt och sanslöst roligt!

Näste artist att tråckla sig in i den täta publikmassan i den lilla, lilla stugan var Henrik Blixt som knappt fick med sig sin fagott in. Han fick liksom rikta in den först, och sedan chansa! Hans solostycke var Mats Larsson Gothes upplivande Ricerco 1, som Blixt spelade på ett alldeles lysande sätt. Vilken fagottist vi har i Henrik Blixt! Man blir riktigt glad!
Stycket är underfundigt, i springande, hoppande, farande sekvenser, som far som skrämda kackerlackor över partituret! Musiken är glad och ung och intelligent.

Därefter anslöt sig Jonny Axelsson med sin bascimbalon, och de tu uppförde Ivo Nilssons Diabas för fagott och bascimbalon. Fascinerande klangkombinationer blev resultatet av detta instrumentmöte i lillstugan! Klangerna utformade en karg bergartsmusik, glidande längs skiffrets skiktningar och genom malmådror djupt i berget: en glittrande lysten musik beslöjad i ett tondis av purpursammetskaraktär.
Ivo Nilssons stycke är en säregen sanningssägarmusik, som inte lämnar några svar obefrågade. No answers left unquestioned!

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: