Myoner

31 08 2007

Hörlursscenen har jag inte besökt särskilt mycket, helt enkelt för att jag tyckt jag bort prioritera levande framförd musik på festivalen. Idag gick jag ändå dit vid 13-tiden, efter härliga närupplevelser i Ljudstugan.

Jag satte mig, tog på mig hörlurarna och lät unge Fredrik Wahlberg, som jag blev bekant med nere hos Stockhausen för några somrar sedan, fylla dem med auditeter. Det första stycket var hela 30 minuter långt, och förlåt mig; totalt ointressant. Det är ju lätt som en plätt, ja, Easy as Tony Curtis, att via datorn och andra pryttlar vräka ut ljudmattor under evig tid, om man så vill, men det gör ju inte musiken intressant på något vis. Även det monotona kräver sin man, och en ljudmatta kan man också göra intressant, genom mikrotonala fluktuationer, små förskjutningar och illusionistiska fasdrifter. Det trettiominutersstycke som spelades hade, vad jag kunde höra, zip kvalité. Jag avstår från att nämna upphovsmannen. Det är bara det att det finns hur mycket som helst av detta nonsens ute, så jag blir lite trött i luvan; lite stel i kabinen. Trams!

Nå, stycke nr. två i hörlurarna gottgjorde allt detta, så att det blev över. t.o.m. Det var Marie Samuelssons elektroakustiska stycke Myonsång, och här hördes hur viktigt det är med en kompositionell tanke även inom EAM. Maries stycke gav mig omedelbar inspiration och ett myller av inre bilder, känslor och stämningar. Det gjorde det inte sämre att Marie satt i stolen bredvid, på festivalvis.

Bågnande konvex- och konkavismer speglade det ljus som är ljud, i spänningsfält vari vi dallrade som supersträngar nere på tillvarons Plancklängder. En stillsamt virulent virtualitet, mellan ytor seglande!
Tiden kändes skiktad mellan fält, djupa respektive susande, i Samuelssons Myonsång, i gryende glasvärldar, såpbubblebräckliga, vakuumberoende, i hypotetiska utsträckningar mellan här och nu: en nästan omärklig domning genom någons periferi: bågljusa ballistiska banor genom jungfruliga -273 grader, vid nära 0 grader Kelvin: Händelsehorisonten i musiken en frusen gryning utan rörelser: bara dessa minnen av liv som mojnar i Marie Samuelssons ljudkonst.
Storartat!

Ta gärna tillfället akt till nya ljudupplevelser vid Hörlursscenen. Imorgon kan vi t.ex. kl. 13 och 16 höra Folke Rabes och Björner Torssons stycke Isnot; ett sällsport hörspel. Folke närvarar, och kanske berättar om verkets tillkomst.

Läs gärna om Isnot i min text som finns här:

http://home.swipnet.se/sonoloco23/rabe/isnot.html

Annonser




Remix

31 08 2007

Den stora, traditionellt anlagda konserten på festivalens andra dag var ett framträdande i De Geersalen av den portugisiska ensemblen Remix, en gruppering som formerade sig år 2000 och som skaffat sig en bred nutida repertoar. Dirigerade av Rolf Gupta framförde de sex verk av fem tonsättare, portugisiska och nordiska. Konserten direktsändes i P2.

De är som alltid en känsla av lyx och inbäddat överdåd att komma in i den stiliga De Geersalen. En sådan omgivning ger en känsla av att man tar konsten på fullaste allvar på denna ort. Salen var hyggligt befolkad denna torsdagskväll, men ingalunda fullsatt.

Först ut var tonsättaren Miguel Azguime med ett stycke för soloviolin; Soit Seul Sûr de Son.
Jag har en särskilt faîblesse för stycken för soloinstrument. De är så nakna och utlämnade, och det finns inget annat att förlita sig och stödja sig på än själva kompositionen och själva instrumentet. Dessutom är det oerhört fascinerande att sekund för sekund, takt efter takt, följa den vindlande progressionen genom partiturets klädande i ljudkropp. Så upplevde jag det också detta fall, i denna hyllning till Luciano Berio och hans Sequenzas för olika soloinstrument, inklusive rösten.
Azguimes stycke gav röst åt en knarrig och raspig andlighet, ner genom violinens kropp, nödtorftigt tämjd av violinisten. Solosituationen fortgick i enkel självklarhet; ett överdådigt utlämnande i mikrofilandet genom luftrummet, som genomfors av en paroxysm av delikata luftkompressioner, som via trumhinnor och inneröron tände elektriska impulser, uppmålande en poetisk musikupplevelse i våra hjärnor, där konserten spelades upp i redigerad form någon millisekund efter att den verkligen utspelats i De Geerhallen.

Violinisten exekverade en violinistisk skiktröntgen som avslöjade varje bula på tillvarons ytspänning. Det var ett sannskyldigt iberiskt ytskickskrackelerande som avslöjade den poetiska kraft som driver våra hjärtans stånghammare!

Rolf Wallins The Age of Wire and String följde. Titeln är hämtad från Ben Marcus debutroman.
Ensemblen föll genast in i ett kraftigt vinglande och vindlande, från instrument till instrument, som i sats två dröjde sig kvar i en outtalad tanke djupt i pianot, där den liksom ruvade på tänkta tonaliteter: en förväntningens glödkindade meditation.

Wallins verk består av en räcka mycket korta miniatyrer, som serverades publiken som läckra kammarmusikaliska tilltugg.

Tredje stycket, det sista före paus, var stycke nr två av Miguel Azguime: Derrière son Double för ensemble och liveelektronik. Det visade sig bli mitt favoritstycke under kvällen – ett av de finare mixed-formverk jag hört över huvudtaget.

Det begynte i ett härligt, bågnade mullrande OCH vinande, som urberg och mygg, som humuslager och gryningsljus. Tonsättaren – och ensemblen! – lyckades perfekt balansera det elektroniska och det akustiskt instrumentala, till en ljudkropp av ädelträ och orientaliska kryddor! De åstadkom ett fullödigt, chokladfyllt ljud, med en anstrykning arsenik i tonfallet; en doft av ilande ceremonirök ur stammars samlade avsikter. Ja, det blev ett festivalfavoritstycke byggt på mahognyljud och gammal cognac. Ädelträmusik. Ädeldryckmusik. Beslutam musik ur millennieförnimmelser. Det elektriska och det akustiska i böljande balans. Jag visste inte vilket som var vad, men mystiken lyste i en svagt skimrande blå doft genom hörbarheten.

Innan det stillsamma slutet ringlades febriliteten genom alla ljudströmmar ur ensemblen, från instrument till instrument, tills alla var smittade!

Efter paus uppfördes Joao Madureiras soloviolastycke Inscriçao av Trevor McTate, med finess och bravur. Altfiolens djupare stämma skänker någon slags serioso till musiken som andas genom den. Den är inte så lättvindig, utan snarare hest erotisk. Ljudet kändes välsvarvat, med resonanserna väl bottnade. Stycket var konversativt, som vore den utsnitt ur violans samtal med sig själv: en inre överläggnings oroliga nocturne, i förhoppning om vägledande synkronismer à la Deepak Chopra.
Ett sådant inre samtal i ekan på gölen i myren längst ner på bottnen i människosjälen kan föras på många nivåer, i olika grader av emotionell upplösning eller avklarning. I Madureiras stycke upphör samtalet i ett nerlugnat tonläge.

Finske tonsättaren Patrik Vidjeskogs Assa för sinfonietta var en främmande fågel i detta sammanhang, som började som en slags kammarmusikrock ‘n roll, vilken vid första lägenhet avvek in i ett slags 1940-talsfilmiskt tonspråk. Musiken blev en svartvit filmsnutt ur en journalfilm från finska Lappland, med kärvhet och lättsinne och nasal speakerröst (som jag bara föreställde mig!). Längst där bak i musiken hängde och slängde någon slags folkhemsmoral, någon slags sensmoral; ett vad-var-det-jag-sa fladdrande som en blåvit vimpel på en stridsvagn. Mycket märkligt! Till slut lämmnades en tvärflöjt kvar med hela lasset! Fini!

Slutligen hörde vi den närvarande 75-årsjubilaren Per Nørgårds violinkonsert Helle Nacht, vilken väl var bekant för de flesta, eftersom den spelas ganska ofta. Nu hörde vi den dock i en ny skepnad; för första gången i version för solist och sinfonietta. Solist var Peter Herrestal.

Inledningen är så ljuv i violinsolot, varefter sinfoniettan mjukt påförs, följsam som molnskuggorna följer moln över en böljande topografi.

Den mycket långe violinistens kropp buktade och krängde som den värste Lurch, sviktande med knäna, tagande sig an violinen som vore den en livsuppgift, vilket den kanske är också!

Sista satsen i Helle Nacht företedde en Bo Nilssonsk klarhet när den mejslade sig ner genom gistna gråväder i vinden som låg på med kylslagenheter i meteorologiska kvantincidenter, samlande sig till en ovädersfront bubblande under horisonten.

The rest is silence





Det eviga stämgafflandet

31 08 2007

Så var det då åter dags att uppsöka en för skribenten ny lokal i Norrköping. Det tycks, som sagt, inte vara någon ände på de förnämliga auditorier som staden är begåvad med. I detta fall var den ”nya” lokalen dock en av de äldsta som Nordiska musikdagar 2007 använder sig av, skulle jag tro, för det var Hörsalen på Drottninggatan.
Vi var en liten flock besökare som röck i den stora porten, tills vi upptäckte att man skulle gå in genom en sidodörr.

Väl inne beskådade vi salens rena skönhet. Uppe på scenen stod ett antal notställ i en halvcirkel. Det var tolv stycken.

Verket vi skulle höra var Svend E. Nielsens Sommarfugledalen – alltså på svenska Fjärilsdalen, med text av Inger Christensen.
Det finns en undertitel: Rekviem för tolv soloröster”. Det är alltså inte någon lättsam historia, utan en med sorg som följeslagare, eller resignation, eller… insikt… och levererad i äkta sonettform!
Det var en exklusiv kör som framförde Sommarfugledalen; Eric Ericsons Kammarkör – tre sopraner, tre altar, tre tenorer och tre basar, dirigerade av Lone Larsen.

Tonsättaren Svend Nielsen höll ett kort inledningsanförande på danska, medan kören stod uppställd bakom honom. Recitatören, skådespelerskan Mona Lundgren, läste sedan första delen av Inger Christensens diktverk, som börjar:

”De stiger upp planetens fjärilshopar,
som färgstoft upp från jordens varma kropp,
cinnober, ockra, fosforgult som ropar,
ett moln av kemiskt grundstoff som lyfts upp”

Därvid kan man förledas tro att vi har att göra med en traditionell naturskildring, men till sist handlar det förstås om människans orimliga situation, med vetskapen om den annalkande döden, i både resignation och trots, och med vår rent absurda förmåga att känna och föreställa oss, som vore vi drömfabriker i en brutalt sinnrik fysionomi, levande genom en ångest vi ständigt söker hålla stången medan tiden förflyktigas.

Dikten är klädd i ett oerhört vackert och intrikat språk, där olika sorters fjärilar dyker upp. Diktaren målar med språkets finaste mårdhårspensel en stämning som så småningom fångar upp läsaren som i en fjärilshåv, och sedan är man diktens fånge.
Det går ju nästan aldrig att höra vad en kör sjunger, så jag rekommenderar alla som var närvarande vid konserten att noga, och många gånger, läsa igenom diktverket. Det ger mersmak, och jag kommer att söka upp mer litteratur av Inger Christensen när jag kommer hem, var så säker.

Tonspråket i Nielsens komposition var okomplicerat och bekymmerslöst, utan några modernistiska invecklingar, förutom inalles sex handklappningar och ett sparsamt bruk av ett par slags sandpappersblock. Det oförargliga i det ljudande gjorde lyssnandet ganska ointressant, om man väntade sig något experimentellt – men om man bara accepterade vad man hörde och lät det ljuda inom sig, så var det ju… vackert! Det var kvinnröster i sopran och alt som vimlade som måsfåglar över havet, och mansröster i tenor och bas som formade skär och kobbar och bådor längt ute i diktverkets solflimmer. Musiken rörde sig växelvis över berg och genom sky, i ett slags septemberljus, så väl beskrivet av Vilhelm Ekelund som ett halkyoniskt ljus. På så sätt var musiken vilsam sin höstklingande skönhet.

Det är alltid skojigt att iaktta körmedemmarnas eviga stämgafflande, när de sjunger. Plötsligt tar de stämgaffeln de har i handen och drämmer sig huvudet, varpå de lyssnar noga och rättar och packar sig efter tonhöjden.





Nattliga riter: Stonehengemusik

30 08 2007

Kroumata överraskade rejält ikväll på Flygeln. När publiken kom dit, efter att ha skyndat från den nyss avslutade Remixkonserten i De Geerhallen – som sändes direkt i P2 – och blev insläppta i den stora ljudsalen, fann de den dels fylld med stämningsrök, dels tom på stolar. Istället var fyra scener uppbyggda runt salen, belamrade med slagverksinstrument och diverse amplifieringar. Scenerna var belysta, men i övrigt var det tämligen dunkelt runt den stora hallen.

Man skulle uppföra verk av Lotta Wennäkoski, Arne Mellnäs, Anders Vinjar och Lars Åkerund, men detta tänkte man inte så mycket på när ljudvärldarna började rulla, utan det blev en totalupplevelse av högsta dignitet.

Det kom mycket folk, som liksom drev planlöst och lite förvirrat runt över golvet mellan scenerna, överläggande med varandra. Jag hade mitt sittunderlag med mig i ryggsäcken, så jag satte mig resolut mitt på golvet, och det stod inte på förrän många andra satt ner med korslagda ben eller med extremiteterna lättjefullt utsträckta. Bland alla unga personer under 50 såg jag också enstaka veteraner som t.ex. Lars-Gunnar Bodin. För dessa måste stämningen ha varit chockartat bekant, för visst såg det intill förväxling ut som en happening på Moderna Museet på 1960-talet, eller som en All-Night-Flight med Terry Riley och hans tidiga synt i New York eller Paris vid samma tid: alla dessa människor, stående, sittande eller liggande, företrädesvis sedda i motljus, medan sinnesexpanderande musik spelades timme efter timme, intill gryningen.

Folk började tala med varandra tvärs över bekantskapsgränser, och genom detta sorl hördes det gradvis i volym ökande ljudet av fåglar eller elektroniska fågelimitationer. Ingen brydde sig särskilt mycket om det, utan man fortsatte att tala med varandra, och det var ju helt rätt, för nu integrerades alla ljud i kompositionen: alla ord som yttrades ingick nu i konserten; alla rörelser vi gjorde var nu en de av kvällens koreografi. Själva gravitationen som höll oss på plats ingick i konserten; ja, hela världsalltet deltog – och det är ju så det är: vi hör alla ihop och hela vår existens i universum och hela universum är en alltomfattande konsert, fast det ville Kroumata till för att vi verkligen skulle uppleva att det är så! Vi deltar i den kosmiska musiken, sfärernas musik, tammetusan! Universum är vårt hem! Låt oss känna oss som hemma!

Småningom föll mörkret över den sal som nu kändes som världsalltets vibrerande mitt. Ett ljus spirade i ett hörn, där en av scenerna fanns. Ljuset gled över i magiskt blått, och spröda perkussiva klanger steg som svetsloppor över oss i mörkret. Salen var tung av kroppar, som samsades som havande minnen i mörkret, fulla med särpräglade världar.

Åter fick jag den där kusliga men storslagna känslan av att befinna mig på Aniara, och som jag sagt tidigare så är det på sätt och vis sant, i överförd bemärkelse, för vad är Tellus annat än en planetär farkost genom tidlösa oändligheter, mot vilka vi söker skydda våra själsförmögenheter?

Efter att ljuden från scen 1 slutat steg applådåskorna ur människomörkret. En annan scen lystes upp, och ansiktena programmerades om och vändes mot ljuset, som solrosor på fälten i Nebraska. Nu drog samtliga Kroumatamedlemmar stråkar mot metall och en av dem fångade upp ljuden i en elektronsik apparat som användes till att återge vinandena lätt utvridna ur sina akustiska fåror. Konserten blev en seans i natten: en nattlig rit.

När scen 3 lystes upp var flocken samlad på golvet framör sina shamaner, vilka utförde de akustiska riterna å våra vägnar.

Scen 4 utgjorde spelplatsen för de sista riterna, i en domedagsmusik på tam-tam, gongar och cymbaler, stundom elförstärkta och foglöst loopade ner i en dundrande, mullrande, förhäxande och förtrollande Stonehengemusik, vari det sista motståndet försvann, befriande våra andar i natten, som minkar utsläppta i natten av djurrättsaktivister.

Kroumatas avslutning på Nordiska musikdagars andra dag var förtrollande underbar. Ingen kunde ha önskat sig något bättre inatt, och jag bockar och bugar inför alla som gjort allt det här möjligt.





Ljudstugeobservationer

30 08 2007

Den här Ljudstugan har blivit en succé – som allting annat vid denna perfekt genomförda festival – och jag vill gärna ge en extra eloge till den som kom på idén med stugan. Idag var stugan fylld till sista platsen, men dessförinnan fylldes den på med rekordmånga stolar i den lille boden, och någon klämde sig t.o.m. in och satte sig på golvet. Det var lite av det där hur många människor man kan få in i en VW, liksom…

Dessa intima konserter (begreppet har fått en ny innebörd efter Ljudstugeerfarenheterna!) där man sitter eller står läskpapperstätt, ger en rejäl närkontakt med instrumentalister och instrument. De är roligt och totalt utan förbehåll eller några som helst avstånd. Det ni, P2: i Ljudstugan är man mitt i musiken!

Nr. 1 ut idag (eller in, dvs. stugan) var en accordeonist från Finland – Veli Kujala – som körde igenom stycken av Bent Sørensen, Daniel Hjort och Olli Virtaperko. Sørensens stycke gav mig inga rysningar, men bjöd ändå lustifika tongångar och ripplande, smeksamma ljudupplevelser. Inget man kommer att minnas, dock.

För mig är accordeon ett ganska anonymt instrument i nutida musiksammanhang, men det beror nog mer på mig än instrumentet… Den stora gurun på modernt accordeon – och i hennes fall renstämt, i s.k. ”just intonation” på engelska – är väl amerikanskan Pauline Oliveros, som många decennier skrivit och spelat in moderna stycken för accordeon. Hennes The Wanderer för accordeonensemble och slagverk blev ett banbrytande verk, som helt nyligen kom på CD.

Daniel Hjorts stycke For Bea bjöd på mer intressanta infall. Det var rikt på abruptheter, gälla signaler och lekfulla aggressioner. Där kunde man tala om ”extended accordeon”, tycker jag, vad gäller spelmetoder.

Slutligen spelade Kujala ett stycke av landsmannen Olli Virtaperko, som rev ner huset, praktiskt taget. Det var en veritabel accordeonistisk tour de force av makalöst slag, vari Kujala fick briljera. Jag uppfattade ett sinnrikt skuggspel i vindlande serpentiner. Det var fart och fläkt, som i musik för animerad film: Piff och Puffmusik! Vi kan kalla det Comic Strip Composition! Glädjefyllt och stänkande av skojfriskt anamma!
Vid ett tillfälle lät musiken precis som en modern ringtonssignal, så ett ögonblick trodde jag att någon glömt stänga av mobilen!

Ekvilibristiskt och sanslöst roligt!

Näste artist att tråckla sig in i den täta publikmassan i den lilla, lilla stugan var Henrik Blixt som knappt fick med sig sin fagott in. Han fick liksom rikta in den först, och sedan chansa! Hans solostycke var Mats Larsson Gothes upplivande Ricerco 1, som Blixt spelade på ett alldeles lysande sätt. Vilken fagottist vi har i Henrik Blixt! Man blir riktigt glad!
Stycket är underfundigt, i springande, hoppande, farande sekvenser, som far som skrämda kackerlackor över partituret! Musiken är glad och ung och intelligent.

Därefter anslöt sig Jonny Axelsson med sin bascimbalon, och de tu uppförde Ivo Nilssons Diabas för fagott och bascimbalon. Fascinerande klangkombinationer blev resultatet av detta instrumentmöte i lillstugan! Klangerna utformade en karg bergartsmusik, glidande längs skiffrets skiktningar och genom malmådror djupt i berget: en glittrande lysten musik beslöjad i ett tondis av purpursammetskaraktär.
Ivo Nilssons stycke är en säregen sanningssägarmusik, som inte lämnar några svar obefrågade. No answers left unquestioned!





Torsdagsbegynnelser

30 08 2007

En kylig sol behagade skina över Norrköping när dag 2 av Nordiska musikdagarna tog sin början. Barfotning i sandaler kändes lite provocerande, men fjällbrutna fotabjäll behöver luft och utrymme.

Jag satte kurs på lunchen i De Geermatsalen, men anlände väl tidigt. Satte mig i ett bakre hörn och lät udda vara jämnt. Därvid begåvades jag med en av dessa förbiilande stunder, en av dessa överskottstillfällen, som likt vackra blomster i nollzonerna under motorvägsöverfarter eller bakom skrotgårdsstängsel i centrala storstäder överraskar med sin totalt oväntade sköra skönhet: Adolf Fredriks flickkör övade borta i trapphuset, på motsatt sida av den långa, i fjärran försvinnande matsalen, för att senare ha lunchkonsert i just samma trappa. De var en stund tills dess, och kören gick igenom sitt material.

Genom den till synes oändliga matsalens utsträckning hördes avlägset de ljusa klangerna dallra, reflekterade många gånger mellan väggarna på väg till mig. Jag hörde en känd carol, och fick föraningar om en kommande tid. Rösterna kom till mig just så avlägsna som en annan årstid, eller som fragmentariska minnen, som skör ljuvhet i allt det kalla och likgiltiga i konstmusikkotterier och de överkänsliga missförstånd vi är så generösa med. Kanske kommer för mig dessa oannonserade överskottsögonblick, som kommer objudna och fyller stunden med skönhet – som Adolf Fredriks flickkörs repetition i en avlägsen trappa – att vara de starkaste och härligaste minnena från denna festival: gudagivna ögonblick av överraskande skönhet. Jag tror dessa stunder vimlar förbi varje dag, medan vi är upptagna av oss själva.

Ute i solen kunde man på sittunderlag njuta av kaffet i solen i väntan på Ljudstugans första begivenher kl. 12. Bruset från forsen dämpade alla andra ljud. Frågan är om detta brus också dämpade sig självt… men så kan det väl inte vara? Folks röster blev i alla fall inbäddade och mildrade. Hårda ord skulle direkt ha tonats ner, medan kärleksord skulle ha hörts klart ändå, eftersom de oftast yttras på så nära håll!
Bruset och solskenet och de ordlösa rösterna försänkte mig en sensommarhypnos i vlken jag svävade viktlös en stund, tills det blev dags att gå till Ljudstugan.





Urålder och åkallan

30 08 2007

Sist på onsdagen, festivaldag 1, styrdes stegen till den s.k. Värmekyrkan, där det dock inte var någon värme! Tur jag hade sittunderlaget från Fjällen med mig! Lokalen är förunderlig; rå och hög, vid och brutal, hög och oslipad, ursprunglig. Måste passa bra för modern dans, och även semi-modern: Tänk er ett rått uppförande av Våroffer där. Bra för grekiska dramer också, förvisso!

Det är helt fantastiskt vilken rikedom av offentliga kulturlokaler Norrköping är begåvat med. Man har verkligen på allra bästa sätt tagit vara på de gamla industrilokalerna. Jag är verkligt imponerad! Värmekyrkan toppade dagens lokalförvåning, I tell you!

Det var vokalensemblen Nordic Voices som framförde verk av Lasse Thoresen, Georg Friedrich Haas och Henrik Ødegaard kl. 22. De är en grupp om tre kvinnor och män, som kan åstadkomma allehanda enskilda och kombinerade vokalljud, och khoomei – övertonssång -är dem inte främmande.

Jag kände igen den rituella atmosfären från framföranden av Stimmung som jag bevittnat tidigare. Rösterna kändes som lägereldar genom mörka sekel; röster som åkallade, som förbannade, som lockade och frestade och drog i olycka. Rösten som luftpelaren som obevekligt pekar ner i innanmätet, till lägre chakran, och tillbaka upp mot luftning och utsikt, mot sina odds.

Värmekyrkan blev en italiensk basilika; en katolicism utan svängande rökelsekar som ceremoniella triggers. Rösterna blev korala renheter i illusionära luftrör. Man satt som förstummad – och applåderna var intensiva. ”Bravo!”, ropade min tyske bänkgranne.