Finalhjältar på kalas!

2 09 2007

Hela denna fantastiska festival – Nordiska musikdagar 2007 i Norrköping – rundades av med en festlighet på Arbetets museum, dit vi alla släntrade från Hörsalen i den oväntat eftersommarvarma septemberkvällen. Kalaset började kl. 21.

Det myllrade av fylkade kompositörer, musiker, tonsättare och aficionados av Guds sanna och vilda nåde. Vart man såg upptäckte man en legend! Baren var något underbemannad, tyckte jag mig märka, för visst var man törstig efter denna intensiva festivalvecka, och nu kunde och ville alla koppla av.

Det fanns dock ett fåtal personer som ännu inte angjort avkopplingsdestinationen, t.ex. Anne Pajunen och Sten Hanson, två av aftonens hjältar! Anne anlände i vit klädnad, klappande i händerna och hojtande, genomförande en strålande performance innehållande avancerad ljudpoesi och teatraliska inslag. Först tyckte jag mig känna igen det språkliga som något av John Cage från hans Empty Words, eller kanske något av Georges Aperghis – men det var i själva verket Westerberg Songs av Heinz-Juhani Hofmann (2006) för kvinnoröst, komponerade på tre dikter av finske poeten Caj Westerberg.
Efter lite publikinvolvering försvann Anne Pajunen ut genom ett fönster som mynnar i strömmens mörka vatten, och när jag glodde ut såg jag bara en svart vattenyta vari stadens ljus reflekterades. Det ryktades att en gummibåt hämtat Anne…

Sten Hanson, i vit skjorta och hängslen, genomförde sin sanslöst magnifika textljudkomposition Ränn-Sten, vari en text upprepas många gånger; varje gång något förändrad, tills den mot slutet övergår i kraxande skrik och rossliga exklamationer, också innefattande elektroniska ljud i sparsmakad skrud. Publiken föll i hjälplöst skratt, och i applådernas vilda mitt kunde jag inte avhålla mig från ett ljudligt ”Hurra!” – för Sten Hanson är en hjälte, och honom ska man hurra för!

Festivalen var slut. Jag avvek tidigt från festen, för att hinna samla mina intryck och få upp dem på bloggen.
Det är mycket jag inte beskrivit från Nordiska musikdagar 2007, t.ex. alla seminarier och diskussioner som förevarit. Det har inte hunnits med. Dessutom har jag av tidsbrist missat många konserter och framträdanden, t.ex. i Ljudstugan, på Stadsbiblioteket och särskilt vid Hörlursscenen. Jag har dock närvarat vid alla större och centrala begivenheter, och ordat subjektivt om dessa. Om några efter festivalen vill diskutera dessa inlägg, går det bra att skriva direkt hem till mig:

loco.nordin@mbox200.swipnet.se

Som slutbetyg för denna festival, de Nordiska musikdagarna 2007 i Norrköping, får jag säga att allt har skötts alldeles utmärkt, allt har gått i lås och avlöpt med en serie dundrande succéer, så tack allihop!

Norrköping har varit perfekt för festivalen, på grund av alla fantastiska lokaler och scener som finns samlade på en liten yta mitt i staden, på de gamla industriområdena. Jag har svårt att tänka mig att någon annan svensk stad kan bjuda bättre omständigheter. Det har varit enkelt att bara släntra mellan lokalerna, den ena finare än den andra!

Jag har ett litet förslag till förbättring när de gäller överblicken, som var lite svår, då många saker hände samtidigt på olika ställen, och man var tvungen välja. Det vore bra om man på ett enda stort blad – i affischform – visuellt kunde se vad som skulle hända, så att simultana konserter sattes upp bredvid varandra, längs olika nedåtlöpande linjer, dag efter dag, med tidsangivelser och lokalangivelser. Då kunde man själva rita in en böljande linje mellan de konserter man valt att bevista, och överblicken skulle bli total och enkel. Det är mitt enda förslag till förbättring, för annars var det här lysande!





The Young Ones II

2 09 2007

Lördag kl. 17, på Nordiska musikdagars finaldag, genomfördes ytterligare en ungdomskonsert på Crescendo. Cellisten Mattias Rodrick hade under ett antal dagar arbetat med högstadieelever i Norrköping, och skickat ut dem på staden för att samla in ljud enligt specifika teman. Ett tema var Industri, ett annat Maritim miljö, ytterligare ett Staden osv., och till musiken kördes bildspel med bilder som eleverna tagit i samband med ljudinsamlandet. Dessa ljud imiterade sedan Rodrick på sin elektriska cello, och lagrade imitationerna på hårddisk, vilken han styrde med pedaler, och genom vilka han kunde loopa ljuden.

Den här idén var genialisk, lösgjorde en otrolig kreativitet bland eleverna, och resulterade i ett konstnärligt värdefullt event. Det lyste om eleverna när de tog emot applåderna från publiken i den smockfulla lokalen. Just så här ska man intressera ungdomar för konstmusik; ge dem det oerhört värdefulla tillfället att upptäcka och skapa och vara BRA! The Great Learning Orchestra i Stockholm, som jag tillhör, arbetar med ungdomar på liknande sätt. Titta in på:

http://home.swipnet.se/sonoloco14/learning/learningframes.html





Musik i svartvitt

2 09 2007

Den formidabla Ensemble Ma, med några av landets – ja, tillvarons! – bästa musiker, spelade i Hörsalen på Drottninggatan i Norrköping på lördagskvällen, Nordiska musikdagars sista dag.
Efter uppladdning med starkt, svart kaffe i ett närliggande kafé styrde jag stegen till nämnda lokal.

Man började med ett stycke av Joakim Sandgren: pour un(e) flûtiste à bec et neuf musiciens, ensemble och blockflöjt. Inte vet jag om titeln verkligen innehåller denna övergång till svenska på slutet, men det är så den är tryckt i programbladet.

Stycket började nästan omärkligt, som ett sus som lika gärna kunde ha kommit från ventilationen eller någon rörledning i golvet – men det var Kerstin Frödins flöjt. Andra blåsljud lades på, och ett svagt, försiktigt tremorblås, något enstaka skrapande av stråke mot sträng: gråljud, antiljud (o-ljud på norrländska!), men med olika pitch, i korta pustar och långa sus.

Pianot tillrade in som en lindrande blåskimrande befrielse. Libera me! Percussionsrasslet strödde en nypa salt i kompositionen.

En stilla andning hävde som en dyning genom musiken; en gryende struktur skönjdes – tunn, transparent – i ett tonspråk uppmärksamt och fokuserat som en hoprullad katt i gräset.

Musiken las ut i ett tunt lager gråljud med utströdda ädelstenar. Så mycket luft och rymd! En kupol full av andning.

En befriande askes.

Ett glest partitur.

Musik i svartvitt.

Återhållsamhetens evangelium.

Pianot var det enda instrumentet som talade med sin egen röst; som talade i ett normalt tonläge. Alla andra viskade.
Runt pianot en viskande samling smygare, en hukande samling skygga, spända. Low dynamics.

Subcutan innerlighet. Tysta samtal i sängen. En förstulen smekning i busskön.

pour un(e) flûtiste à bec et neuf musiciens, ensemble och blockflöjt var en enastående skör, andlös och vidsträckt musikalisk upplevelse, som jag är tacksam att jag varit med om.

Min bänkgranne – en vacker dam från Island – viskade i mitt öra att den här musiken var ”som att försöka få en orgasm med kläderna på”…

Jag får vara kortfattad med resten, för festivalen är över, jag ska ta tåget och dessförinnan lämna tillbaka denna sponsrade Powerbook.

Stycke nr. 2 som Ma spelade var Chrichan Larsons Jacquardismes för ensemble. Larson berättade bl.a. att stycket innefattar både traditionell harmonik och mikrotonaliteter.

Jag upplevde korta, luftiga argument, dykande upp i olika halsar, olika instrument, i långsamma och snabba förlopp, med månget pizzicato plockande i förbifarten. Det kändes understundom som en ströljudsmusik, en måfåmusik, i svårgreppade komplexiteter, men ändå i en transparens som medgav urskiljande av de olika elementen. Inte obehagligt alls, men mer som algebra, som matematik på en väldigt hög abstraktionsnivå, än för örat följsam musik, och varför inte!

Djupsmatter i Ivo Nilssons trombon bröt det transparenta gyttret, som jag upplevde som fransk sekelskiftesintellektualism à la Le Clézio, och detta sagt med uppskattning, som ett positivt omdöme om en musik som lätt kunnat rasa samman i ett moras, om inte musikerna varit så skickliga.

Stycke 3 i Mas konsert var Installation Around A Heart för accordeon och sinfonietta av Thurídur Jónsdóttir. Dragspelet trakterades av Åsa Sundstedt. Det hela började med accordeontoner till vänster och visp (percussion) till höger. En något vild andning tog tag till vänster, varpå orkestern, särskilt i pianot, kom loss.
Därpå följde ett myllrande växande, ett porlande födande, ett kvillrande flödande, ett tätt varande, ett glödande blivande, ett vajande, ett gungande – en vaknande puls, en visslande flykt, en eskalerande volym… och sedan tillrande pianopärlor och skevande, skrevande accordeonismer.

Det var Feldmanesque ett tag. Det fanns en puls kvar i bälgaspelet, och en dröjande, lagerrik bordun i ensemblen. Feldmanandning, böljespel: dyning.

Sista stycket var Kent Olofssons Le Miroir Caché för sopran, ensemble och elektronik. Sopran var Ibba Andersson. Hon förklarade verket, och den förklaringen visade på en sådan vidsträckt komplexitet i tillblivelseprocessen att jag inte vågar mig på en sammanfattning, och knappast heller en beskrivning av upplevelsen av det klingande – men det var högst njutbart och intressant, så jag ska gärna ägna koncentration åt verker en annan gång när jag är mer utvilad och fokuserad.

En konsert med Ensemble Ma är ett event i sig, och denna kväll överträffade de sig själva i musikalisk intensitet och konstnärlig tranparens.





Lakatos i stugan

2 09 2007

Stefan Lakatos genomförde ett bejublat framträdande i Ljudstugan på lördagen med ett instrument som kallas trimba. Han satt i sin imponerande shamanuppbarelse på golvet med sitt långa silverhår och sin orentaliska klädnad, medan han slog intrikata rytmer på en slags ljudlåda framför sig, som hade olika klang på olika ställen. Trimban hördes som i ett stort rum, mycket större än Ljudstugans minimerade compact-living-space, och jag antog att detta åstadkoms med elektronik – MEN så var det ingalunda! Stefan Lakatos ernådde denna reverberation genom två cymbaler som var fästa på utsidan av trimbalådan. Detta överraskade mig mycket. Jag blev alldeles förbluffad över detta, och det blev de andra i publiken också.

Lakatos körde ett längre verk i snabba patterns, och sedan ett långsammare, i stor rytmisk och klanglig skönhet.

Lakatos berättade att han som mycket ung blev intagen av amerikanen Moondogs musik genom ett radioprogram med Frank Zappa, och att han senare fick kontakt med Moondog, och därpå reste med honom i hela 10 år! Han lärde sig av Moondog, och trimban i Ljudstugan har han byggt efter ett av Moondogs egna instrument. Lakatos har en ensemble i New York, och han spelar i många sammanhang med många andra musiker, ofta i en slags månghövdad kanonform.





Kosmisk glasharmonik

2 09 2007

Jag trodde inte att jag kom till Nordiska musikdagar för att gråta, och för att i varje fiber av min kropp och varje energikvanta i min ande konfronteras med mitt liv i tidernas och rymdernas oändlighet – men Karin Rehnqvist öppnade tårarnas dammluckor och känslornas järngrindar, med sitt monumentalverk Till Ängeln med de brinnande händerna. Jag var alldeles oförberedd på min reaktion, och den överväldigade mig. Det är många år sedan mötet med Vilhelm Ekelunds dikter i slutet av 1960-talet gav mig en liknande reaktion, ett liknande katarsis, en likadan tillintetgörande och sedan uppbyggelig upplevelse, som faktiskt förändrade livet för mig. Jag har talat med andra deltagare vid Nordiska musikdagar 2007, t.ex. min nye vän Zoltan Gaal, och den kvinnliga ordföranden i danska kompositörsföreningen, och de förstår inte riktigt min upplevelse, men det spelar ingen roll, för den är så djup och omskakande att jag skulle hävda den till himlens eller helvetets portar, om så skulle vara. Karin Rehnqvist har gett mitt liv en kraftig puff i en riktning som redan var aktuell för mig, men som genom hennes underbara komposition fått en självklarhet och namnlös energi som den inte hade tidigare. Det är en mystisk upplevelse, som är svår att förklara. Jag kunde bara gå ner till Karin och krama henne och gråta, och tacka henne.

Naturligtvis var Till Ängeln med de brinnande händerna den i särklass viktigaste upplevelsen under Nordiska musikdagar 2007 för mig, för det verket ingrep ju direkt och konkret i mitt liv, i dess grund, och bekräftade och förstärkte tendenser som redan fanns där, genom studier av Stockhausens musik, studier av tibetansk buddism och böcker av Dalai lama och Deepak Chopra, samt – inte minst – självständigt tänkande över människans existens i rymdernas bottenlöshet under ensamma vandringar i Lapplands stenöknar.

Konserten hölls på Flygeln, med insteg uppifrån. Flygeln kan se helt olika ut från gång till gång, och då går man in på olika ställen. Man kan hissa upp läktarsektionerna i taket, och frigöra hela golvytan som vid Natasha Barrets verk och även vid Kroumatas happeningkväll häromsistens. Nu var dock läktaren nere, och vi satt i riktning mot den stora vida scenen.

Synen vid insteget i lokalen förde tankarna till ett grekiskt drama. Det jag såg kunde ha setts för 2000 år sedan. Sofokles, Aristofanes! På scenen, i ett blekt ljus, stod hela damkören La Cappella – med mer än trettio medlemmar – klädda i ljusa jordfärger av något skiftande ton. Till vänster och höger fanns podier inklädda i ljus textil, på vilka satt två cellister, en längst ut till vänster, en till höger. På två andra podier fanns, till vänster, en flöjtist, och till höger en oboist. En stilla effektrök steg som rökelse över scenen.

Musiken började med en bandstämma som bar stillsamma violinljud ut över publiken, varpå två kvinnor – en till vänster, en till höger – reciterade en text på ett permuterat sätt, som man vanligtvis använder dator till, men som här skedde live. De båda reciterade samma text, men med en viss förskjutning, ett visst glapp.

Körens första insats steg i en slags glasharmonik, stark och överväldigande, som vassa, blixtrande isfallsreflexer i obarmhärtigt stjärnljus; kall luft som dras ner i lungorna.

Körmedlemmarna i sina sobert jordfärgade, enkla klädnader, började vaggande röra sig, alla i olika takt, framåt på scenen, mot publiken. Cellon till vänster och cellon till höger spelades växelvis i en slags dialog eller allvarsam lek, tvärs över den vida, luftiga scenen. En körmedlem steg fram i solosång i scenmitt. Det var vackert som Pärt, drömskt som Riley, nordiskt som Balakauskas. Det kändes semiceremoniellt, semigudstjänstligt, och mycket suggestivt.

Från att ha stått jämnt utspridda över scenen rörde sig sångarna in mot mitten och slöt sig samman i en tät folksamling. En solist framförde en nasal, frän, giftig, häxig sång. Cellisterna kommenterade över scenen, en del av sångarna formade talkörer som också utstötte andningsljud. Samtidigt skiftade belysningen till rött.

Rehnqvist har utformat en helhet, inkluderande koreografi och belysning – tillsammans med Svante Grogarn – i en utsökt skönhet.

Fyra sångare kröp ihop som insekter – som i den klassiskt formidabla versionen av Våroffer – och snart följde allt fler insektslikt de fyras exempel, varpå kören började sjunga outhärdligt starkt, issolstarkt.
Plötsligt övergick kören till engelska, i ett åkallande, besvärjande uttryck. Delar av kören sjöng i en böljande rörelse, medan andra lät som stjärnljus på nattmoln. Ibland delades körsångarna i två sektioner som stödde varandra eller bröt mot varandra. Mörka, djupa fallande celliglissandi följde, men sedan lämnades celli och en soloröst ensamma, medan mer rök steg.

Körsångarna föll in i ett stilla vändande runt, ritualistiskt, med armarna utsträckta, i folkmusikton. Flöjten hördes för första gången som fågeldrill i skogen, och celli och oboe föll in. Flöjten och kören samverkade, och ett blått ljus skruvades upp över scenen, månljusaktigt.

Här delade sig kören i fem grupper, som sjöng olika textavsnitt i olika stämmor; oerhört fascinerande. Ett skratt gick genom kören, och medan mörkret föll på scenen hördes de två cellisterna. Mörkret blev tätt på scenen, men sidorna belystes, där instrumentalisterna fanns. Kören låg sedan i mörkret på scenen, sångarna orörliga. Musiken växte i intensitet, men slutade sedan tvärt. Den liggande kören började sjunga. Flöjtisten gick över scenen bland de liggande, och en spot följde henne i hennes vandring. Kören kom till liv, vaknade upp, började röra sig, och sångarna satte sig upp, varvid mer ljus föll över dem, likt gryningsljus. Celli och soloröst i folkton vidtog.

Jag fascinerades och njöt av scenografin, som föreföll arkaisk, förande tankarna till 1930- och 40-talen, till Rudolf Steiner och antroposofin, eller en slags hellensk eller fornordisk stil som man kunde se då, och som i min upplevelse förstärkte kraften i budskapet i de texter som Karin Rehnqvist samlat, av Björn von Rosen, Edith Södergran, Lasse Lucidor, Willam Shakespeare, Werner Aspenström, Erik Blomberg samt ur svensk och samisk tradition – alla till slut fokuserade i den brinnande angelägenheten i människans situation i rymdernas svindel, i andens klaustrofobiska fångenskap i köttet, och i det befriande och orädda trotset i att leva helt och fullt, fastän vi vandrar i dödskuggans dal, vilket illustreras av slutraderna i en Södergrandikt, som utgjorde slutet på föreställningen, och upprepades som ett mantra:

”En gång slocknar alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”.

Även koreografiskt/scenografiskt var slutet på Till Ängeln med de brinnande händerna mycket stark: ett starkt, bländande vitt ljus tilltog BAKOM kören på scenen, medan delar av kören gick i långsam procession upp i gångarna, sjungande denna sista mantrastrof, tills de fyllt upp gångarna ända upp. Då stod de där, medan orden hördes om och om igen, och medan en annan del av kören stod kvar på scenen, vänd mot publiken, också sjungande samma Södergranmantra, så att vi kunde höra orden nästan direkt i vårt öra från en närbelägen sångerska i gången, OCH från kören som helhet. Stort! Och jag kanske är överkänslig, men det var då jag brast i tårar, därför att föreställningen i det ögonblicket blev kosmisk, alltomfattande och liksom illuminerad av ett ljus från RIGPA, dvs. den rena och ursprungliga andlighet som buddismen säger är ursprunget till allt, är allts verkliga kärna och tillvarons verkliga verklighet: den klara och stjärnklara rymd som är vår sanna och enade natur, bortom dualismen som skiljer oss från varandra, från djur, växter och mineraler: en illusorisk dualism. Rehnqvist lyckades i sitt verk föra bort den Mayas slöja som fördunklar tillvaron. Dunklet i den spegel vi ser i upplöstes, och en klar bild av oss själva steg fram i kvällen i Flygeln. Tack, Karin!

Och jag hade inte haft en tanke på tid. Plötsligt var föreställningen över, och jag blev förvånad – men den hade pågått ganska länge. Jag hade från första början blivit så totalt absorberad av Rehnqvists verk att tidsbegreppet blev irrelevant. Jag fanns under föreställningen utanför tiden, och länkades efter densamma gråtande in i tiden igen.

Naturligtvis var detta den utan jämförelse största upplevelsen jag hade på festivalen.





Lerfagottssonoriteter & Rosentaggsfiol

1 09 2007

Även på fredagen såg jag till att hitta till Ljudstugan; ett av mina nya favorittillhåll precis efter lunch, mitt i musiken! Idag var det så mycket mer motiverat, eftersom en av mina husgudar, Anna Lindal, skulle spela. Med sig hade hon den oerhört skicklige Henrik Blixt på fagott – och, ja, Lindal spelade förstås violin.

Man begynte med Jan Mikael Vainios Broomstick, som startade som ett Sisyfosstycke, upp och sedan ner, upp och sedan ner igen. Klangkombinationen fagott/violin var helt underbar: bruna lerfagottssonoriteter och rödvasst filad rosentaggsfiol! Utsökt!

Ljudet den lilla stugan var starkt och invaderande, inträngande i de närvarandes blodomlopp, i vimlande hörselrörelser djupt i hjärnornas cerebrala ljudrum, där det alltid försiggår private showings.

Stugan var fullsatt i ett ordningsamt och sedesamt bänkande runt väggarna.

Anna Lindal avslutade Broomstick i en kråkskrapig slutkommentar!

Därefter spelade Lindal och Blixt två stycken av närvarande Peter Schuback, dvs. två satser ur samma stycke: nr. 2 och 5 ur 11 Esperienzas. Sviten är skriven för ”två olika instrument”, utan angivelse av vilka.

Musiken i nr. 2 var sydländskt lyrisk och nordligt eftertänksam, i känslor starka men hållna i vishetens schack. Pizzicaton i violinen var små steg i ett inåtvänt släntrande.

Musiken i nr. 5 av 11 Esperienzas av Peter Schuback var åter eftertänksam, men också mörkare melankolisk, som en allvarsamhet fångad i en lugn stund i skydd – shelter from the storm – på ett kafé i Stockholm eller i en grotta vid Medelhavet.

Anna Lindals och Henrik Blixts stughalvtimme gick fort, och rummet togs över av Anne Pajunen på viola och Dan Larsson på basklarinett och klarinett. De började med ett stycke av Finnur Torfi Stefánsson, vilken var närvarande i stugan.
Stycket heter Duologue, och var omedelbart intresseväckande. Larsson valde klarinett till detta stycke. Det verkade först skojfriskt och lyriskt enkelt, och musiken var melodiös, vilket är ovanligt inom kontemporeana… Denna musik, i ett svängande, böljande kontrapunkterande av instrumenten överraskade mig, i en slags hörselvilla, tills jag märkte att de båda instrumenten visserligen spelades samtidigt, men tämligen oberoende av varandra. Det var intressant. Perceptionen söker ju alltid mönster, ordning, sammanhang, så att man själv fyller i där man tycker något borde finnas för att uppnå en helhet – och just så påverkade Duologue mig, när jag märkte att jag försökte sammanfoga disparata och divergerande stämmor. Härlig, spänningsskapande musik!
Musiken strömmade i en slags udda osämja, i vackra följder, folkmusikskuggade, lättsamt snälla men beskt bestämda, som en mor som bäst vet hur hon ska ta hand om de sina, som springer åt olika håll.

Särpräglat!

Pajunen och Larsson avslutade med tre delar ur just densamma 11 Esperienzas av Peter Schuback, som vi hörde tidigare, med Lindal och Blixt. Nu valde man nr. 7, 3 och 9.
Nr. 7 var livlig, uppstudsig, nästan fanfarisk, signalisk – hoppetossig… men sedan sederad, uppbackad med fluffiga kuddar och serverad jasminte och naturpoesi av Ola Hansson.
Nr. 3 letade sig fram i dimman över stenskrovlet i skepnad av violan och basklarinetten. Var är Nallo? Försiktiga steg i andlös balans över våta, vassa stenblock.
Nr. 9 bjöd ett hastigt plockande, puffande, filande – en kraftig kursändring efter nr. 3. Här blåser vi på, tutar och filar, filar som gransångaren, tutar som den törstigaste på festen! Livligt! Roligt! Peter Schuback är en av de allra finaste företrädarna för den kontemporära kulturen: en klippa som trots sin långa karriär alltid i sin musik framstår som fräsch och nydanande, medan han ändå inte tvekar att skriva musik som är både lyrisk, drömsk och bortomvärdslig. Han tycks tala djupt ur människoanden, och jag lyssnar noga.





Geologisk koreografi

1 09 2007

På Flygeln samlades månghövdade skaror till kl. 19 på fredagen, då en dansföreställning skulle gå av stapeln. Tonsättare var Jovanka Trbojevic, och Avant!-kvartetten spelade, alltså den berömda stråkkvartetten som en gång startades av bl.a. Esa-Pekka Salonen och Jukka-Pekka Saraste, och som lever vidare med annan besättning, i framkanten av stråkkvartettidiomet av idag. Förställningen hette Glow of Dimness.
Jag hade ett glatt återseende med Riita Niemi från finska redaktionen på Sveriges Radio, som jag inte träffat sedan vi hörde Stockhausens Stimmung på Nalen för några år sedan. Nu talade hon sig varm för Xenakis, men hon berättade också en del om Avanti!, och förklarade att hon var här för att intervjua finska deltagare i Nordiska musikdagar 2007.

Kvällens koreografiska konsert på Flygeln är ett samarbete mellan tonsättarinnan Trbojevic, isländske författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigurdsson) och koreografen Petri Kekoni och hans danskompani.
Själva konceptet är intressant. Författarens texter reciiteras av honom själv, och sänds ut inspelade genom högtalare i den stora spellokalen. Stråkkvartetten sitter bak till höger på scenen, belysta, och de fem kvinnliga dansarna i vitt rör sig ute på den vida scenen. Allting runtom är för övrigt svart, som svart sammet som övergår i natt.

Björks ande vilade i viss mån över kvällen, för författaren Sjón ha skrivit många av hennes viktigare texter, som Isobel, Bachelorette, Oceania och t.ex. I’ve Seen It All, den senare från Lars von Triers film Dancer in the Dark.
Faktum är att det rådde en råkreativ stämning i lokalen, lik den som upplevs i Björks musik, och ämnet var, till synes, historien om ett vulkanutbrott på Island, långt under en väldig glaciär som därigenom våldsamt avsmältes, begravde landskapet och dess människor och egendomar och kvarlämnade som sin essens en liten sfär, perfekt formad, inte större än ett ägg, som var oerhört giftigt och dessutom påverkade människor mentalt på kilometers avstånd. Ingen kände till sfärens relevans, men alla måste förhålla sig till den.

Koreografin var i motsvarande grad rå och kantig, med stora helkroppsrörelser, utsträckningar och bakåtsprång, rullanden och tvärheter. Den kunde tycks något enahanda, men passade bra i helheten, med Sjóns gammelmansröst på bruten engelska som beskrev de domedagsliknande geologiska förloppen, och stråkkvartettens magiskt upplysta cirkel, vari de såg ut som hedniska medicinmän som åkallade naturens gudar.

Hela den koreografiska stråkkvartettskonserten med gammelmansröst i Björkstämning var mycket suggestiv, och även dagen efter sitter stämningen i.








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.